Den 32:e söndagen under året 2010

Årgång C / Luk. 20:27-38

Bland judarna på Jesu tid trodde många judar både på själens odödlighet och på kroppens uppståndelse. Fariséerna lärde folk att tro så; också essäerna.  Redan innan Jesus väcker sin vän Lasarus från de döda säger hans syster Marta: “Jag vet att han skall stå upp vid uppståndelsen på den yttersta dagen.”

Det nya i den kristna tron kommer till uttryck i Jesu svar till Marta. Han säger: “Jag är uppståndelsen och livet – den som tror på mig skall leva även om han dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig i evighet dö.”

Det fanns dock en gruppering bland judarna som teologiskt avvisade tanken, att rättfärdiga själar som gick hädan belönades av Gud med att deras kroppar skulle uppstå, ja, som också förnekade änglars och andars existens, som inte trodde på profeternas skrifter och som inte väntade någon Messias. Dessa kallades för sadducéer. Sadducéerna dominerade inom det högre prästerskapet i Jerusalems tempel.

Sadducéerna trodde på den Heliga Skrift, men menade att den omfattade endast Moseböckerna. Vidare avvisade de all utveckling och fördjupning av trostraditionen. De hänvisade alltid till bibeltextens bokstav. Läser man Moseböckerna enbart utifrån texternas bokstavliga betydelse finns det inte något stöd för läran om de dödas kroppsliga uppståndelse. Men så gjorde inte Jesus.

Sadducéerna kom till Jesus med vad de trodde var en kuggfråga beträffande de dödas uppståndelse. De tog upp ett hypotetiskt fall – en kvinna som hade varit gift med 7 bröder – en kvinna i sänder. De ville veta vems hustru hon skulle bli vid de dödas uppståndelse. De ville således bevisa att allt tal om kroppens uppståndelse är en absurditet.

När sadducéerna citerade skriftstället där det står - “Gud är de levandes Gud!” insisterade de att rätt religion kräver att man ägnar sig åt detta livet och lämnar frågan om ett liv efter detta därhän.

Jesus tolkade denna text helt annorlunda, ty han gjorde fullt bruk av den utvecklade rabbinska trostraditionen – han hade samma hållning till Tradition och Helig Skrift som vi möter i Katolska Kyrkan. Han sade: “Gud är de levandes Gud!” Vidare står det också “Han är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.” Jesu slutsats var att Abraham, Isak och Jakob lever alltjämt och att de kommer att uppstå.

Vad vi vill veta utifrån Jesu debatt med sadducéerna är givetvis, vilken betydelse läran om kroppens uppståndelse har för oss och vilken roll utvecklingen av trostraditionen, som var viktig för judarna, har för oss kristna.

Första delen

Beträffande vår tro på kroppens uppståndelse – att människan är skapad till att vara en enhet, själ och kropp – vill jag för det första upprepa det som jag ofta har sagt. Kroppen är inte att betrakta som extra baggage. Kroppens sinnesförnimmelser är ytterst viktiga för människan. Det är genom dessa som hon upplever saker och ting. Hon behöver också sinnesförnimmelser för att lära sig saker och ting. Visserligen är människans medvetande om sin egen existens inte enbart grundat i vad hon upplever genom sina sinnen för tillfället. Man kan t.ex. inte påstå att den som har blivit blind, som inte ser, och att den som har blivit döv, som inte hör – knappt existerar i jämförelse med den som både ser och hör. Men, vår existens blir mindre rik om vi inte kompenserar sådana förluster. Hennes relationer till andra människor blir också inskränkta. Vi ser inte ansikten, t.ex. Vi hör inte rösterna. Människan vill uppleva allt som Gud har skapat oss till att uppleva.

När människan tänker på det tillkommande livet vill hon ogärna tänka sig ett liv som är mindre rikt på upplevelser än detta liv – ett liv utan möjlighet att relatera till andra människor. Hon vill gärna föreställa sig att det tillkommande livet kommer att innehålla andra upplevelser, men egentligen vill hon inte vara en kroppslös ande. Så föreställde man sig de dödas existens i början av den gammaltestamentliga tiden; så föreställde man sig dödsriket. Därför står de i Psaltaren: “De döda prisar inte Herren!” Man kunde därför inte se fram emot det som skulle komma efter döden, ty man menade att de dödas existens var fattigare än de levandes. Men mot slutet av den gammaltestamentliga tiden utvecklades hela läran om själens liv hos Gud och kroppens uppståndelse, ja, Gud uppenbarade dessa sanningar, vilket förklarar hur Jesus kunde tala som han gör i dagens evangelietext.  Detta är det första.

Andra delen

Det andra som är lägligt att förklara idag, är just vilket ansvar påven och koncilierna har i förhållande till Kyrkans levande trostradition. Enligt den katolska tron är påven Kyrkans synliga överhuvud. Jesus Kristus är Kyrkans osynliga överhuvud, d.v.s. den mystiska kroppens huvud, den kropp, i vilken vi har blivit lemmar genom det Heliga Dopet, den kropp, som får sin näring genom Altarets Sakrament, den kropp för vilken det heliga mässoffret dagligen frambäres.  Läran om påvens läromässiga ofelbarhet och hans universala jurisdiktion som Kyrkans högsta herde är rotad i uppdraget att bevara och styra den levande trostraditionen, så att det oavkortade budskapet om frälsning i Jesus Kristus kan förkunnas fram till dess att denna värld går under och Guds Rike blir fullbordat. För oss är alltså den helige fadern i Rom Kristi ställföreträdare på jorden med nycklarna till himmelriket i sin hand, och biskoparna som lär och styr lokalkyrkorna i enhet med honom apostlarnas sanne efterträdare – inget mindre. Om påven och biskoparna i hans kollegium, d.v.s. om Kyrkans koncilier, trosbekännelser, katekeser och läromässiga beslut säger Kristus: Den som hör er, hör mig – vilket är vad han sade till Petrus och apostlarna, då han själv vandrade bland oss människor på jorden.

Avslutning

Kära katoliker, låt oss hålla fast vid vår tro, vår tro på uppståndelsen, vår tro på Jesu Kristi uppståndelse, och vår tro att den uppståndne Kristus också verkar i världen av idag och kommer att göra så till tidens ände, genom påven och biskoparna som är förenade med honom i bekännelsen av den kristna tron i enlighet med Jesus Kristus, som grundade sin kyrka så att dödsriket aldrig skulle få makt över henne.

Broder Frans-Eric T.O.R.