Alla själars dag 2010

Inledning

I går, på Alla Helgons Dag, framförde jag ett budskap om helgonen som föredömen och som förebedjare. Jag konstaterade att vi med stor frimodighet kan anbefalla oss åt helgonens förbön, ty Maria och helgonen hör när vi ropar till dem om hjälp. I dag, på Alla Själars Dag, är det era förböner som efterlyses. Kyrkan manar er alla att verkligen engagera er i förbön för de hädangångna, för era egna hädangångna anhöriga och vänner och för alla de troende som har avlidit, ja, för alla människor som har dött. På sätt och vis kunde man säga att helgonen har till uppgift att bedja för oss och vi har till uppgift att bedja för de övriga döda som ännu inte nått hela vägen fram på helighetens väg till himmelen.

Första delen

För det första framgår det av att Katolska Kyrkan alltid har lagt stor vikt vid förbön för de döda och av hennes sed att fira själamässor, då vi begraver troende människor, och att vid årsdagen av den avlidnes bortgång, och även vid andra tillfällen då någon ber prästen om det, samt av Kyrkans läromässiga framtoning då hon i sin katekes förklarar att varje gång den heliga mässan firas och det heliga mässoffret frambäres, återaktualiseras Kristi offer på Golgata, vilket verkar även för de hädangångnas väl.

Andra delen

För det andra vill Kyrkan inte att vi endast betraktar det heliga mässoffrets verkan för de hädangångnas frälsning endast som en teologisk sanning, en teoretisk sanning. Hon vill också att vi också engagerar oss i personlig förbön för våra hädangångna och alla hädangångna kristna i samband med mässoffret och vid andra tider.  Detta kan ske t.ex. i samband med rosenkransbönen eller korsvägsandakten, men också i samband med enskild bön enligt fasta eller under fria former.

Tredje delen

För det tredje vill Kyrkan försäkra oss om att förbön för de döda verkligen hjälper de döda genom sin undervisning om de yttersta tingen, i synnerhet genom sin undervisning om skärselden. Det är faktiskt endast Katolska Kyrkan bland alla kristna, förutom de ortodoxa och orientaliska kyrkorna, som verkligen undervisar om skärselden. Å ena sidan undviker hon att låta de troende föreställa sig att alla människor kommer att bli frälsta till slut – universalismens heresi. Å andra sidan vill hon inte låta de troende föreställa sig att endast en mycket liten exklusiv skara av människor, som redan har blivit helgon vid det jordiska livets slut, kommer att bli frälsta. Läran om skärselden är alltså en lära som tillåter att vi, de levande, verkligen hoppas på varje enskild människas frälsning, eftersom vi själva inte kan läsa någon enskild hjärtas hemligheter såsom Gud gör ,då han dömer dem. Vidare kan vi genom vår förbön, bidra till enskilda människors eviga frälsning, inte endast under det jordiska livets gång, utan också efter det att döden har inträffat. Man behöver inte i hopplöshet konstatera som så många gör – att han eller hon är död och nu kan jag ingenting göra för honom eller henne.

Men hur hjälper förbön döda människor? Inte kan vår bön hjälpa dem som dör i dödssynd? Nej, men vår förbön hjälper alla dem, som fortfarande har kvar den gudslängtan, den öppenhet mot Gud, som människan skapades med, dem som varken genom hållning eller genom handling har tagit död på denna gudslängtan under sin jordiska vandring – genom allvarlig, medveten och uppsåtlig synd, och som ångrar de synder som de inte har varit fullt medvetna om eller avsett.

Våra böner lindrar dessa själars lidande i skärselden, det lidande som bl.a. full vetskap om sig själv och alla sina förehavanden har förorsakat dem. Den underlättar och förkortar den reningstid som återstår efter det jordiska livet. Gud låter våra böner för våra hädangångna vara till hjälp precis som han låter de böner som vi ber för nu levande människor vara dem till hjälp under deras jordiska pilgrimsvandring.

Gud skulle givetvis kunna rädda dem, skänka nåd ur Kyrkans oändliga förråd, utan våra personliga förböner, och utan att vi ordnade så att särskilda mässor lästes för dessa själar, men han vill helst skänka nåd genom vår bön, och genom våra offergåvor, ty då har han möjlighet att skänka dubbelt så mycket nåd - då tillkommer Guds nåd såväl den som ber till del, som den som är objekt för vår bön.

Avslutning

Vidare är det nyttigt för oss, de levande, att bedja för de hädangångna, inte bara därför att vi därigenom också kan vinna nåd åt oss själva, utan också därför att det är mycket värdefullt för oss i andligt avseende att tänka på döden. Låt oss därför tänka på döden, inte på ett sjukligt sätt utan på ett sunt och kristet sätt – genom bön för de döda. Att tänka på döden på ett sunt sätt kan faktiskt hjälpa oss att mer och mer inrikta oss på det goda som består för evig tid snarare än allt timligt som vi gärna blir upptagna med. Således kommer vi ifrån tendensen att uppfatta alla detta livets skiften - våra framgångar och våra motgångar - som avgörande för vårt personliga värde. Den som tänker på döden utifrån trons synvinkel är egentligen redan på den rätta vägen till Gud – den som tänker på döden utifrån trons synvinkel har redan del i den eviga saligheten - den eviga glädjen - och han eller hon kan också leva fylld av den ro, den segervisshet som Jesus Kristus vann för oss på korset.

Broder Frans-Eric T.O.R.