Den 27:e söndagen under året

Årg. C, Luk. 17:5-10

Inledning

Dagens evangelium består av två delar som har föga med varandra att göra. I den första delen förklarar Jesus att tron är den starkaste kraft som är verksam i vår värld. I den andra förklarar han att Gud inte står i skuld till någon människa. Jag tänker endast uppehålla mig vid den första delen som handlar om trons väldiga kraft.

Jag skall börja med den uppenbara frågan: Vad menar Jesus då han säger till sina lärjungar – ”Om ni hade tro så stor som ett senapskorn, så skulle ni kunna säga till trädet som står här, ’Drag upp dig själv med rätterna och plantera dig i havet, och det skulle lyda er!’”

Menar Jesus vad han säger?

Första delen

Vi kan naturligtvis konstatera att inte något företag kan lyckas utan tro. Man kan tänka på idrott och idrottsstjärnor som sätter nya rekord. Man kan tänka på konst - sångare, målare etc. Man kan tänka på naturvetenskap och vetenskapliga genombrott, på läkare – på operationer och behandlingar av olika slag som lyckas mot alla odds, man kan tänka på brandmän och poliser i olika krissituationer, man kan tänka på ingenjörer och komplicerade byggprojekt, och även på bönder som t.ex. bärgar en stor skörd på kort tid innan ovädret kommer, eller lyckas odla på dålig mark, lärare som undervisar en ovanligt svår elevgrupp som ingen annan ville försöka sig på. Eller på vad som helst och konstatera att utan absolut självförtroende, gruppsykologi, karisma, och adrenalin hade det inte gått. Då talar man om någon slags naturlig tro som manifesterar sig i ett psykiskt tillstånd av koncentration och prestation.  

Tror man att något inte går, så kommer det oftast inte att gå. Tror man inte på sig själv, så kommer man oftast inte att lyckas. Tror man inte på gruppen kommer det oftast inte ske något samarbete – det blir inte någon laganda.

Men allt detta och mycket annat av samma slag hänger på ett slags naturlig tro, som verkar på grund av vissa psykologiska tekniker eller även p.g.a. självsuggerering eller gruppdynamik. Det kan även vara fråga om hormoner – om adrenalin m.m. Allt sådant kan medföra att det som tycks vara omöjligt, blir möjligt. Men sådan tro är naturlig tro; det handlar om fysiska och psykologiska faktorer. Idag talar vi om tro på och tillit till Gud – Gud som står över naturen. Tro på och tillit till Gud och till hans kraft, som är en gåva från Gud. En sådan tro är övernaturlig.

Andra delen

Alltså talar Jesus om tro som överskrider, eller t.o.m. strider mot, vanligt vetande, eller även mot bättre vetande. Han talar om tro som möjliggör det som till synes, eller faktiskt, är omöjligt. Mullbärsträdet som han nämner i sin liknelse var ett träd som folk i antika tider ansåg ha otroligt starka rötter. Det var nästan omöjligt att dra upp med rötterna. Men i Jesu liknelse drar det upp sig själv med rötterna och planterar om sig i havet där inget kan planteras överhuvudtaget.

Jesus talar alltså om övernaturlig tro, om tro som är en nådegåva från Gud, men han talar inte bara om Guds handlande, utan också om människans samverkan med Gud – han talar om vad teologerna kallar för synergi, han talar om en obegriplig pluseffekt som aktualiseras då människan samverkar med Gud, då människan förenar sina psykiska krafter med den gudomliga kraften som kommer som ett bönesvar. MEN, glöm inte att Gud ibland låter tiden gå innan han besvarar vår bön, dels för att pröva vår ståndaktighet, dels därför att vi ibland ber om något som vi inte skulle vilja ha om vi visste från början vad vi får veta under det att tiden går. Därför dröjer Gud ibland, även med sina under.

Betyder detta att en sådan tro utesluter allt tvivel? Ja, det står i Jakobs brev ”att man skall bedja i tro utan att tvivla” – enligt grundtexten lyder texten ”utan obeslutsamhet”. Det är alltså inte fråga om att ha en uppblåst syn på sig själv och sina egna insikter, krafter och förtjänster utan en tro på, och tillit till Gud, som alltid står beredd att hjälpa oss till det goda då vi samverkar – samarbetar med – honom.

Tredje delen

I detta sammanhang får vi dock inte underlåta att resonera om Jesu bön i Getsemane, d.v.s. om vi skall få rätt perspektiv på hur den bön, som man ber i tro, verkar. I Getsemane bad vår Frälsare följande beträffande sitt förestående lidande: ”Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig, men låt din vilja ske, inte min!” Man skulle kunna kalla denna bön för Jesu obesvarade bön, fastän Jesu också ber – ”Ske din vilja inte min!” Men man frågar sig om inte Jesus tvivlade då han bad. Man frågar sig om han var ”obeslutsam” – om han inte visste säkert vad Faderns slutgiltiga vilja var enligt sin mänskliga natur.
Frågarna kring Jesu bön i Getsemane är inte lätta att besvara. Man skulle kunna uttrycka sig så: Vår frälsning hängde på att Jesu bön inte blev besvarad. Men eftersom Jesus inte endast bad att lidandets bägare måtte gå honom förbi utan också att Faderns vilja. Han bad faktiskt att hans egen mänskliga vilja inte skulle komma i första rummet. Och här kan vi kanske hitta en viss koppling till den andra liknelsen i dagens evangelium. Skall vi bedja som Jesus, skall vi bedja med samma beslutsamhet, då skall vi vara beredd till tjänst, till tjänst som vi skall utföra inför Gud, och inte bara till tjänst inför människor från vilka vi väntar deras "tack". Vi ber just för att kunna göra allt som åligger oss. Vi sätter vår egen vilja åsido.

Avslutning

Alltså då vi ber den bön som apostlarna bad i dagens evangelietext: ”Herre, giv oss större tro!” – måste vi kunna skilja mellan stark tro och den egna starka viljan. En stark tro är inte samma sak som en stark vilja.  Trädet som måste dragas upp med rötterna kan vara just min egen vilja. Offer är ju brännpunkten i all äkta bön – och det är den egna vilja som måste offras först. Jesu bön i Getsemane fulländades på Golgata. Det är när den egna vilja offras, när den dras upp med rötterna, att det kan omplanteras, rotas och växa till även bland havets vågor.

Broder Frans-Eric T.O.R.