JULDAGENS HÖGMÄSSA 2010

Inledning

Man anser att den helige Franciskus gav upphov till seden att skapa tredimensionella föreställningar av stallet där Jesus föddes i Betlehems nejd, där han lindades och lades i en krubba bland djuren, som också fann skydd där. Franciskus lät dock inte tälja figurer av den heliga familjen och det nyfödda Jesusbarnet i trä. Han arrangerade ett slags kyrkospel vid julnattsmässan i Gubbio, en stad som inte ligger så långt från Assisi. Ur detta kyrkospel uppstod seden att tälja figurer av trä eller gjuta dem i gips.

Den kyrkliga seden med julkrubbor bör emellertid inte betraktas enbart som något vackert, eftersom denna tradition vilar på samma teologiska princip som kommer till uttryck i själva julevangeliet som nyss blev uppläst. "Ordet blev kött (och blod) och tog sin boning ibland oss, och vi såg hans härlighet, en sådan härlighet som kommer till den enfödde Sonen från Fadern, och han var full av nåd och sanning."

Första delen

För det första kan man bättre förstå vad bildliga föreställningar av Jesu födelse i stallet har med själva det evangeliska budskapets kärna att göra om man reflekterar över varför judar och muslimer, vars trostradition avvisar det kristna budskapet om Guds människoblivande, också förbjuder varje form av konstnärlig representation av Gud och heliga människor i gudstjänstrummet. Den som är väl förtrogen med de gammaltestamentliga skrifterna vet givetvis att den mosaiska lagens första bud, som vi har gemensamt med judar och muslimer, lyder: "Du skall inga andra gudar ha jämte mig!" Kommentaren till detta bud som finns i själva bibeltexten lyder: "Du skall inte göra dig någon bild, vare sig av det som är uppe i himmelen eller av det som är nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden[…]"

Således betraktar judar, muslimer, och från början även många protestanter, dock inte lutheraner, bruk av bilder under gudstjänst som oacceptabelt, därför att detta ansågs vara ett slags avgudadyrkan. Varför? Jo, därför att den Heliga Skrift fastslår att "Gud är ande". Han är inte fysisk. Och eftersom Gud är osynlig, oändlig och evig, så kan han varken föreställas eller avbildas.

Men, det gammaltestamentliga bildförbudet är omöjligt för oss kristna om vi inte också ämnar avvisa julens budskap, ty när vi bekänner att Gud har blivit människa, då bekänner vi i allra högsta grad att han har blivit synlig och således avbildbar. Jesus Kristus är Guds sanna avbild och den sanna avbilden kan man avbilda. Det är alltså logiskt, och även teologiskt begripligt, att bildförbudet alltjämt äger kraft hos judar och muslimer, som inte har tagit emot det Nya Förbundets evangelium, men ologiskt för kristna.

En gång under Kyrkans långa historia ifrågasattes principen att det är rätt och riktigt för oss kristna att bruka bilder under gudstjänst och då vi ber i enskildhet. Dispyten kallades den ikonoklastiska kontroversen. Kontroversen ägde rum under tiden mellan 600- och 800-talet. Denna kätterska rörelse, som fick den bysantinske kejsarens stöd, hävdade att bruket av bilder i den kristna gudstjänsten borde förbjudas. Det var först efter en lång kamp som Sjunde Ekumeniska Konciliet fastställde att heliga bilder får, ja, att heliga bilder måste vördas av kristna. Detta beslut har samma dignitet hos oss som vår trosbekännelse, vilken fastslår: Guds enfödde Son, […] av samma väsen som Fadern […] har antagit kött genom den Helige Ande av Jungfrun Maria och blivit människa.

Andra delen

Det andra som jag vill framhäva idag är att begreppet "Ordet", vilket vi möter i dagens evangelium och i Kyrkans liturgi, betyder inte bara det ord som talas av människor, och ännu mindre att Gud talar såsom människor talar. Begreppet har visserligen med mänskligt språk att göra, men endast därför att människan från början blev skapad genom det Gudomliga Ordet – alltså genom den andra personen i den Heliga Treenigheten – genom Guds enfödde Son från all evighet.

Gud skapade genom sitt blotta ord. Detta beror inte endast på att Gud är allsmäktigt. Det har att göra med faktumet att man inte kan skilja mellan det som Gud i sig själv är, och det som hans Ord är, d.v.s. det Gud med sitt intellekt och sin vilja är.

Då Gud själv blev en människa, så förenade han sig med vad han hade skapat på det intimaste sätt – som om en konstnär hade målat en bild i sitt eget kött och blod.

Aposteln Paulus uttryckte den apostoliska läran om detta med följande ord i brevet till Kolosserna: "Kristus är den osynlige Gudens avbild... Allting är skapat genom honom och för honom... Och Kyrkan är hans kropp och han är Kyrkans huvud. Han är dess ursprung, den förste, den som har uppstått från de döda... Ty Gud ville, att hans gudoms hela fullhet skulle bo i honom. Genom honom ville Gud försona allt med sig... sedan han hade stiftat frid genom hans död på korset."

Avslutning

Då man böjer knä inför julkrubban eller kysser Jesusbarnets bild, som man gör vid jultiden, så är det alltså inte därför att man i okunnighet tillber det skapade i stället för Skaparen, och ännu mindre därför att man beundrar vad den ena eller den andra mänskliga konstnären har åstadkommit. Vad man vill därmed är att bekänna sin tro på och sin kärlek till Honom, till Jesus Kristus, den i vilken den osynlige Guden, som är allas vår Skapare, har blivit synlig, han som säger: "Ingen kommer till Fadern utom genom mig!"

Att han säger så beror inte bara på att han har talat sanna ord om Gud – det har många andra profeter och lärare gjort, utan därför att han, Jesus Kristus, är Guds Ord – Ordet som är Gud. Således bekänner vi med aposteln Johannes – julens paradoxala tro – tron på Guds löfte att vi en gång kommer att få se – ”honom som ingen har sett eller kan se” – då vi får skåda hans enfödde Sons ”härlighet”. Således ger vi uttryck för samma tro som aposteln Paulus som sade – ”nu ser vi bara en dunkel spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte”.

Broder Frans-Eric T.O.R.