Långfredag 2010

Inledning

På Jesu tid hade inte judarna rätt att utmäta dödsstraff. Ibland stenade judarna någon – helt spontant – som de gjorde med Stefanus, som vi firar på Annandag Jul, men en sådan handling var egentligen olaglig, ty Palestina var en del av det Romerska Riket – ett världsvitt imperium. Judea och Jerusalem styrdes av Herodes den Store, då Jesus föddes, men av en romersk prokurator, Pontius Pilatus under den tid då Jesus blev verksam. Pontius Pilatus var en politisk tjänsteman, som var direkt ansvarig inför Rom. Galiléen, där Jesus hade bott styrdes fortfarande av en lydkung – av en annan med namnet Herodes – Herodes Antipas. Pilatus försökte tvinga Herodes att döma Jesus, men till sist kom han inte undan och måste ta ansvaret för ett beslut.

Judarnas ”Stora Råd” hade redan funnit Jesus skyldig att dö på grund av blasfemí. Han hade kallat sig “Guds Son” och så gjort sig till Guds jämlike. Judarna visste att Pilatus var helt likgiltig inför deras religiösa sensibilitet och tvister. Därför var de tvungna att också anklaga honom för något politiskt brott. De sade att Jesus ville göra sig till deras konung – att han kallade sig för Guds Messias – den som Gud hade smort till konung – Kung Davids arvtagare.

Pilatus frågade Jesus om han verkligen var en konung. Jesus svarade, att hans rike inte var av den här världen. Sedan frågade Pilatus judarna om de verkligen ville att han skulle korsfästa deras Messias. Detta frågade han därför att han ville vända de skriftlärda, som var fariséer, mot det högre prästerskapet, som bestod av sadducéer. Pilatus visste att fariséerna väntade att Gud skulle sända sin Messias i världen, men menade att Jesus från Nasaret var en falsk messias, emedan sadducéerna förnekade allt som profeterna hade sagt om Guds Messias och inte väntade någon messias överhuvudtaget. Han ville spela ut det ena teologiska partiet mot det andra, men han lyckades inte med sitt uppsåt. Fariséerna och sadducéerna ropade ändå med en enda röst: “Vi har ingen konung förutom Kejsaren!” De som trodde att Jesus var en falsk messias och de som inte trodde på någon messias överhuvudtaget förenades i sin rädsla för vad Jesus skulle kunna åstadkomma bland folket. Vidare hotade de Pilatus och sade: “Om du inte korsfäster denne Jesus, är du inte Kejsarens vän!”

Utvecklingen

Pilatus hade redan begått flera allvarliga politiska misstag. Han hade inte råd med ett felsteg till. Han hade förorsakat ett allmänt uppror i Jerusalem med sin okänslighet för judiska religiösa känslor då han tog pengar från tempelfonderna för att bygga en akvedukt. Han fick kväsa upproret, som blev följden, med våld. Ett annat uppror förorsakade han då han lät sina soldater marschera genom den heliga staden med sina militärstandar, vilka var avgudabilder, synliga. Judarna visste att de kunde få Pilatus avsatt om de anklagade honom inför Kejsaren. Alltså blev Pilatus tvungen att avrätta Jesus på grund av anklagelser som han visste var lögn. Inte att undra på att när han frågade Jesus om han var en konung, Jesus svarade att han var “ett vittne för sanningen”. Pilatus blev inte hjälpt av att han tvådde sina händer i en symbolisk gest som skulle betyga hans oskuld. Ingen människa kan avsäga sitt ansvar för sitt eget handlande inför Gud.

“Vad är sanning, frågade Pilatus Jesus?” Hans röst var cynisk och bitter. Han visste att han skulle gå mot sitt samvete. Pilatus var en realpolitiker. Men, kom ihåg, att under press frestas de flesta av oss  att kompromissa med sanningen och ta vår tillflykt till pragmatism. Man måste prioritera. Gud är dock ingen pragmatiker. Och människan, som är skapad till Guds avbild, får faktiskt aldrig kompromissa med vad hon har inom sig, med det som är sanningen, utan att skada Guds avbild inom henne.

Avslutning

Till sina lärjungar hade Jesus inte bara sagt att han var “ett vittne för sanningen”, utan även: ”Jag är sanningen!” Ja, så sade han: “Jag är vägen, jag är sanningen och jag är livet!”

Från korset sade Jesus också något mycket förbryllande som måste ställas i relation till detta som Jesus sade om ”sanningen”. Han sade: “Det är fullbordat!” Jesus sade detta med en smärtfylld röst, men inte i självömkan, ty Jesus hade faktiskt vunnit en seger på korset – en seger som han utropade med hög röst: “Det är fullbordat!”

Vad var det nu som blev fullbordat på korset? Vad fullbordade den, som inte bara trodde på sanningen, utan också menade på fullaste allvar att han är ”sanningen”, den som gick i döden för ”sanningen”? Jo, det grekiska ordet som står i grundtexten hittar man på vardagliga inköpslistor från antika tider. Ordet betyder “Betald till fullo!” Ordet var ett slags kvitto – helt enkelt.

Vad var det då, som Jesus fick betala på korset? Vad var det för en skuld som han övervann med sitt lidande och död? Jo, han fick betala priset för den lögn som hela mänskligheten, och var och en av oss, stundom lever i, nämligen att vi inte alltid har handlat helt och fullt i överensstämmelse med Guds bud och helt och hållet i överensstämmelse med vårt eget samvete, ty både Guds bud, och vårt samvete, grundar sig på den fulla ”sanningen” om människan betraktad som Guds barn. Då vi överträder Guds bud, när vi underlåter att handla i enlighet med vad den gudomliga kärleken fordrar av oss, så förvrider vi, ja, vi utplånar, en del av Guds avbild inom oss. I Jesu vanställda kropp som hänger på korset ser vi sluträkningen för våra och hela mänsklighetens synder, och på våra och hela mänsklighetens lögner – allt som vi har tänkt, sagt eller gjort, som förnekar, eller kompromissar med ”sanningen” inom oss – ”sanningen” som säger oss att vi är skapade av Gud och för Gud och ofta borde och kunde ha gjort annat. Jesus Kristus har betalt den räkningen, vår skuld, till fullo – räkningen för människors alla lögner, räkningen för människors alla synder och tillkortakommanden, ja, även Pilatus räkning, även fariséernas och sadducéernas räkning, också Judas räkning. Men man måste ta emot kvittot själv.

Jesus vill efterskänka var och en av oss, ja, varje människa som nu lever, eller som någonsin har levt, eller som kommer att leva, hennes syndaskuld. Han vill förlösa mig och dig från allt som hindrar oss att bli vad vi skapades till att vara. Han vill skänka oss frälsningens gåva. Men ”sanningen” om oss syndare, och ”sanningen” om Jesus, som offrade sig för våra synders skull kräver att vi tackar och tar emot vad han vill ge. Man kan omöjligen mottaga gåvan som Jesus vill ge, utan att erkänna honom och bekänna honom som givare – som Frälsare. Alltså måste du och jag svara i våra hjärtan – i våra tankar, i våra ord, och i våra handlingar – ”Ja” eller ”Nej” till den kärleksgåva som han räcker åt oss från korset. Och inte någon av oss kan komma undan frågan som han ställer idag – ”Tar du emot gåvan eller ej?”

Broder Frans-Eric T.O.R.