Påskdagen 2010

Inledning

Alla fyra evangelierna berättar att några kvinnor, som med sina tillgångar hade betjänat Jesus och lärjungarna, d.v.s. som hade understött Jesus och lärjungarna ekonomiskt, och som kanske också lagade mat ibland etc., kom tidigt till hans grav på den första veckodagen med Maria Magdalena i spetsen, ja, hon kanske kom dit först och sedan hämtade de andra som hade stått under korset tillsammans med Jesu Moder Maria och Johannes, den yngste och älskade aposteln, den som skrev det fjärde evangeliet. Maria Magdalenas tanke var att lägga mer välluktande kryddor i Jesu gravkläder eftersom hans kropp hade blivit gravlagd med stor hast omedelbart efter det att man tog ned den från korset. Vid solnedgången på fredag började ju Sabbaten, då man inte fick utföra sådana sysslor. Maria Magdalena och de övriga kvinnorna upptäckte att stenen för ingången var borta och att graven var tom.

Kvinnorna gick inte in i graven utan sprang tillbaka till övre salen och hämtade Petrus, apostlarnas ledare, och Johannes den yngste och mest älskade av lärjungarna. Enligt de mosaiska bestämmelserna var det nödvändigt att vidimera sanningshalten i vad kvinnor berättade genom två manliga vittnen. Det är uppenbart att enligt Fjärde Evangeliet Maria Magdalena också återvände till örtagården och stannade kvar där utanför graven även sedan Petrus och Johannes återvänt till den övre salen med de övriga kvinnorna. Alltså blev hon den första människa som talade med den Uppståndne.

Vad Petrus och Johannes såg och intygade var att graven verkligen var tom, men för övrigt helt orörd. Den korsfästes gravkläder, med linnebindlarna och allt, låg i veck som om hans kropp hade dunstat bort. Detta faktum talade ett tydligt språk om det stora undret som hade skett – Jesu kroppsliga uppståndelse. Om någon hade velat flytta Jesu kropp, på order av översteprästerna, fariséerna eller de romerska myndigheterna, då hade man inte klätt av liket. Hade man ändå gjort så, kanske för att utföra en identifiering av kroppen, så hade det varit helt omotiverat att lägga gravkläderna i veck. Johannes intygar sin egen reaktion. Han säger: ”Jag såg och jag trodde.”

Utveckling

Vad kände lärjungarna och kvinnorna när de konfronterades med den tomma graven och Jesu gravkläder? Jo, de var rädda till en början. De såg på dessa tecken som tydde på hans uppståndelse med spänd förväntan. Som sagt, det var Maria Magdalena som först mötte Jesus såsom uppstånden. Johannes återger hennes vittnesbörd i verserna som följer dagens evangelietext. Vi märker att hon inte vågar yppa tanken på att Jesus kan ha uppstått och frågar försiktigt den som plötsligt står bakom, vilken hon förmodar är trädgårdsmästaren, vart man har flyttat liket.

Det står följande: ”Maria stod och grät utanför graven. Under det att hon grät, lutade hon sig in i graven och fick då se två änglar i vita kläder, som satt där Jesus kropp hade legat, den ene vid huvudet, den andre vid fötterna. De frågade henne: ‘Varför gråter du?’ Hon svarade: ‘Därför att de har tagit bort min Herre, och jag vet inte var de har lagt honom.’ När hon hade sagt detta, vände hon sig om och fick se att Jesus stod där, men hon visste inte, att det var Jesus. Han sade till henne: ‘Varför gråter du? Vem söker du?’ Hon trodde, att det var trädgårdsmästaren, och svarade honom: ‘Herre, om det är du, som har burit bort honom, säg mig då, var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.’ Jesus sade till henne: ’Maria!’ Då vände hon sig om och sade... rabbuni! – vilket betyder Mästare.”

Teoretiskt sett kunde en särskild trosriktning om Jesus från Nasaret ha utvecklats utan att han hade kroppsligen uppstått från de döda tre dagar efter sin korsfästelse. Teoretiskt sett kunde man ändå ha bevarat hans ord och undervisat i hans namn och räknat honom till Israels heliga profeter och lärare och inväntat hans återkomst vid den allmänna uppståndelsen. Det är ungefär så muslimer ser på Jesus och hans plats i frälsningshistoria, men de förnekar, faktiskt, att han blev korsfäst överhuvudtaget. Det är också så liberala kristna teologer, modernisterna, har föreställt sig händelserna på påskdagen. De menar att vittnesbördet om Jesu kroppsliga uppståndelse är ett exempel på mytbildning – att han blev korsfäst men att hans kropp låg kvar i graven. De menar att vittnesbördet om den tomma graven inte är historisk sanning.

Jesu lärjungar var dock illa utrustade för att utifrån sina egna spekulationer skapa en positiv tolkning av det som blev av deras korsfäste mästare. De var inte lärda. De ägnade sig inte åt spekulation och symboliska tolkningar. De tycks heller inte ha haft någon som helst förmåga att göra under utan Jesus. De gjorde sig inte kända för sina tolkningar av den Heliga Skrift eller för sin undervisning beträffande religiösa ting.

Faktum är att lärjungarna hade förlorat allt hopp när deras mästare blev korsfäst. De hade inte en enda tanke på någon fortsättning på hans verksamhet. De trodde att han var Guds Messias, men när han blev avrättad som många andra messias-kandidater före honom, förlorade de sin visshet. Lärjungarna var jagade män. Därför höll de sig undangömda. Vidare hade judarnas religiösa ledare spritt ryktet om att de hade stulit hans kropp från graven, vilket bevisar just att myndigheterna betraktade den tomma graven som ett stort problem. De hade inte beordrat någon att flytta kroppen. Nu fanns inget lik som de kunde visa upp. Soldaterna fick de muta för att hindra rykten om kroppens oförklarliga försvinnande. Kvinnornas tal om änglar, och Maria Magdalenas möte med Jesus, betraktades först, även av Jesu lärjungar, som hysteri. Det fanns alltså inte någon naturligt mänsklig förutsättning för en rörelse kring den avrättade rabbinen från Nasaret – ifall han inte hade uppstått kroppsligen från graven.

Det var inte förrän den uppståndne Jesus framträdde flera gånger för lärjungarna som de utvecklade ett positivt vittnesbörd att avlägga om honom. Till en början trodde de att den de såg var en ande – kanske ett spöke. Men, när de äntligen blev överbevisade om att han var kött och blod, var de beredda att dö hellre än att hålla tyst om honom.

Avslutning

De flesta judar trodde att Gud kunde väcka döda människor till liv, att Gud vid tidens slut skulle återgiva den odödliga själen kroppsligt liv i den kommande världen. De trodde också att profeter och gudsmän ibland kunde väcka döda i den här världen, såsom Jesus gjorde med Lasarus. De trodde dock inte att någon av egen inneboende kraft kunde stå upp från de döda. Men Jesus sade: ’Jag ger mitt liv, för att sedan ta det igen. Ingen tar det från mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har rätt att ge det, och jag har rätt att få det igen.’

Att Jesus före den allmänna uppståndelsen kunde ‘‘återtaga sitt kroppsliga liv’’, visar att han är den han sade sig vara, att han inte bara var en människa, utan Guds enfödde Son från all evighet. Det visar att han inte bara uppstod, utan att han är ”uppståndelsen”.

Visserligen sker Jesu uppståndelse i enlighet med Faderns eviga rådslut och i den Helige Andens kraft. Han är ju den andra gudomliga personen i den Treeniga Gudomen.

Påskbudskapet, budskapet om Jesu Kristi uppståndelse, är dock inte bara en inbjudan till ett spekulativt försanthållande av apostlarnas budskap om Jesu kroppsliga uppståndelse, utan en utmaning att leva i trons lydnad i förening med den Uppståndne.

Broder Frans-Eric T.O.R.