Sjunde söndagen under året 2011

Årg. A.

Inledning.

För omväxlings skull tänker jag tala över den gammaltestamentliga läsningen i dag. "Herren talade till Mose och sade: 'Ni skall vara heliga, ty jag, Herren er Gud, är helig. Du skall inte hysa hat till din broder i ditt hjärta, men väl må du tillrättavisa din nästa, så att du inte för hans skull kommer att bära på synd […] (ty) du skall älska din nästa som dig själv.'" Ibland tror människor att det inte stod något i den Heliga Skrift om "att vi skall älska vår nästa" förrän Jesus sade det då han förkunnade Evangeliet – det som vi kallar den "Nya lagen" – men detta bud finns redan i Mose lag. Det "nya" som Jesus förkunnade hänger ihop med hans svar på den skriftlärdes fråga "Vem är min nästa?". Jesus svarade med liknelsen om den "Goda samariten". Ja, han sade också uttryckligen: "Älska era fiender". Men det "dubbla kärleksbudet" – "att älska Gud över allt och i allt och i alla och älska din nästa som dig själv" blir ständigt ett nytt bud då det efterlevs i nya situationer.

Rabbinerna säger faktiskt att det vore bättre att översätta "Älska din nästa såsom dig själv" med: "Älska din nästa eftersom han är som du". Då faller inte accenten på det omöjliga, att du verkligen skall känna för din nästa i lika hög grad som du känner för dig själv, utan på motivationen att älska honom – älska honom eller henne därför att han eller hon är skapad av Gud, precis som du.

Nåja, det som jag egentligen vill poängtera idag är det som följer budet i den gammaltestamentliga texten. "Du skall inte hysa hat till din broder, men väl må du tillrättavisa din nästa, så att du inte för hans skull kommer att bära på synd". Många tror att Jesu mening var raka motsatsen då han frågade: "Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?" Men tänk efter, Jesus säger inte att flisan i din broders öga inte skall borttagas, utan endast "att den som har en bjälke i eget öga inte skall göra det". Alltså strider det inte mot den kärlek som Jesus predikar "att tillrätta visa din broder då det är befogat". Tvärtom. Eftersom vi bär ansvar för varandra kan detta bud innebära att om jag vägrar att visa min broder eller min syster på den rätta vägen då jag verkligen har möjlighet att göra det, så har jag försummat att älska honom med den sanna kärleken.

Första delen.

I samband med föräldrarnas ansvar mot barnen har man på senare år talat om "den tuffa kärleken". Vad man menar är att det inte är kärleksfullt att inte sätta gränser för barnen. Sätter man inga gränser för barnen så utvecklar sig inte barnens samvete eller barnets empati. Barnet lär sig inte att utöva ansvar. Det får inte någon empati för andra. Barnet vantolkar verkligheten och föreställer sig att dess egna begär alltid kan tillfredställas och detta genast. Någon större otjänst skulle man inte kunna göra barnet än att inbilla honom eller henne att var och en för sig står i vårt universums centrum. Här har vi inte bara att göra med en fråga om den religiösa hållningen, utan om nödvändig kunskap om verkligheten. Men lägg märke till att ingen kan tala om verkligheten utan att tala om religion. Den postmodernistiska uppfattningen om att det inte finns en verklighet utan många, är bevisligen fel, då man utvärderar barnuppfostrans resultat. Den fria uppfostran leder till katastrof.

Nej, för det första måste man förstå följande: Att varna din nästa för att leva i ohörsamhet mot Guds bud eller i olydnad för Kristus och hans kyrka skall betraktas som en kärleksgärning. Förutsättningen är givetvis att man kan komma med en sådan varning på ett trovärdigt sätt. Man måste givetvis veta och förstå, att det finns situationer där tystnad kan tala högre än ord, och där ord endast kommer att tolkas som uttryck för självgodhet eller ett intrång i den andres personliga liv som är ämnat att vara något slags maktdemonstration. Men under inga omständigheter får man någonsin ge intryck av att man betraktar ohörsamhet mot Guds bud eller olydnad för Kristus och hans kyrka som något som man är likgiltig inför. Ännu värre vore att för släktskapets, vänskapens eller romantikens skull samverka i sådan ohörsamhet eller olydnad. Här kunde man ge många exempel i allt från försummelse av mässplikten, sexuell omoral, brott mot livets okränkbarhet, till ekonomiskt olagligt eller oetiskt handlande, förvanskning av sanningen och ren lögn.

Andra delen.

Den andra och lika viktiga, och kanske ännu viktigare principen, är att man konsekvent använder det egna vittnesbördets kraft i tid och otid, som en förebyggande åtgärd beträffande alla aspekter av ett gott gudsförhållande och ett gott utövande av den katolska religionen. Man skall medvetet tillåta att människor upptäcker sambandet mellan ens tro och den godhet och kärlek som tron skall framkalla. Detta innebär inte att man skall visa avsaknad av respekt för andras livsåskådningar, moraliska beslut och prioriteringar, men ens egen livsåskådning, moraliska beslut och prioriteringar skall var transparenta, som det heter idag – tydliga för andra. Här efterlyser jag naturligtvis inte högmod eller skryt. Det skall vara tydligt att man vet att man själv är en syndare, och i behov av frälsning liksom alla andra människor, men också att man har funnit en personlig frälsare i Jesus Kristus och att han är ens mästare – Herren över ens liv.

Avslutning.

Katolska kristna skall alltså inte tvinga sin tro på andra, men inte heller smyga med sin tro. Vår tro skall aldrig framstå som något dammigt familjegods, som om det vore för det mesta irrelevant för oss, ett kulturellt arv bara, eller någon rest av ungdomlig iver som vi vuxit ur, och inte heller som någon hemlig magi som man tar fram ytterst sällan då ingen ser på. Jesus säger: "Den som skäms för mig, den som blygs för mig, och för mina ord, den kommer jag att blygas för, skämmas för, när jag kommer in min och min Faders och de heliga änglarnas (himmelska) härlighet […] Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men mister sin själ, […] om hon förlorar sig själv?" (Lk. 9:26), då når hon inte livets mål som är förening med Gud.

Broder Frans-Eric T.O.R.