Spiritualitet

Spiritualitet

Franciskansk Spiritualitet

 

Allt för många människor tror att den franciskanska spiritualiteten, d.v.s. franciskanernas andliga inriktning och tillvägagångssätt för sin andliga uppbyggelse och fördjupning, spontant utvecklar sig hos dem som har en känsla av samhörighet med naturen och andra levande varelser, som tar avstånd från klassamhället och materialismen, som spontant tycker om alla slags människor och som jämt är glada. Förklaringen är att få begriper att d. h. Franciskus' hållning till naturen, samhället, medmänniskorna och sig själv var en frukt av hans omvändelse och inte tvärtom. De förstår mycket väl vad han vände sig bort ifrån, eftersom hans biologiska fader var en materialistisk, prestigemedveten och maktlysten köpman, men de förstår inte vad han vände sig till då han sade, "Nu har jag endast en Fader i himmelen". De förstår heller inte hur detta glada helgon kunde finna sin glädje i att följa den korsfäste Kristus. Helst vill de tro att d. h. Franciskus var någon slags medeltida aktivist som agerade för fred, rättvisa, barmhärtighet m.m. De kan dock inte förena denna bild av honom med detta faktum - Franciskus var en Kristus-centrerad mystiker som utkämpade sin största kamp i bönekammaren och kunde tillbringa timme efter timme, ja, dag efter dag i ensamhet med Gud.

 

Den visuellt tilltalande filmen "Broder Sol och Syster Måne" är ett bra exempel på nutida skildringar av helgonets liv som stärker en ytlig syn på d. h. Franciskus och franciskanismen. Åskådaren kan omöjligen från filmen begripa varför Franciskus gick den väg han gjorde. Var det bara därför att han tyckte synd om fattiga och spetälska eller var det mest för att han ville bli kvitt sin materialistiskt sinnade far och kunna leva ett liv fritt från konventioner? I så fall borde man dra slutsatsen att Gud endast blev en ursäkt för hans levnadssätt.

 

Man kunde kanske tolerera filmens många historiska felaktigheter, t.ex. framställningen av Assisis' biskop som d. h. Franciskus fiende, då han i själva verket konsekvent och från början gav helgonet allt sitt stöd, om den bara hade fokuserat på d. h. Franciskus gudsförhållande och personliga strävan att leva i Jesu Kristi efterföljelse. Men bönekampen i grottan under hans omvändelsetid föll ju helt bort från berättelsen. Helgonets vana att natten igenom bedja "Deus meus ett omnia" berördes ej. T.o.m. höjdpunkten i d. h. Franciskus' liv - erhållandet av Kristi sårmärken på hans egen kropp då han i fasta och bön var på Alvernaberget - kom inte heller med på filmduken.

 

Den franciskanska utgångspunkten - i Jesu jordiska liv.

 

Det viktigaste som måste sägas om d. h. Franciskus' spiritualitet är, att den är radikalt kristocentrisk. Det skulle vara vilseledande att uppfatta honom som naturmystiker, fredsmäklare, sjukvårdare, socialreformator eller allmän humanist. Hans spiritualitet tar ju sin utgångspunkt i Jesu Kristi jordiska liv. Den manar andliga sökare att leva sig in i detta liv med den inre människans förmåga till audiovisuell föreställning. Ja, det är alls inte fel att ta sakral konst till hjälp, precis som d.h. Franciskus gjorde vid krucifixet i San Damianos kyrka. Ja, då d.h Thomas av Aquino frågade sin vän, d.h. Boneventura, som räknas som den franciskanska ordensfamiljens andre grundare och som var en lärd filosof och teolog, varifrån han hade fått sina djupa insikter i den inre bönen, pekade han på krucifixet och sade att han jämt betraktade det.

 

Föreställningarna får helst inte vara abstrakta eller intellektuellt bearbetade. Franciskanernas kyrkor är således oftast prydda med en "naivt realistisk" sakral konst, ty franciskansk spiritualitet grundar sig inte på intellektuell analys och abstraktion, utan på affektion och intuition. Intellektuell analys och teologisk spekulation utesluts inte i annat sammanhang, men får absolut inte förväxlas med bön. Vidare är varken intellektuell analys eller teologisk spekulation bästa förberedelse för inre bön. Det är svårare att övergå från intellektuellt arbete till bön än från praktiskt arbete.

 

Viljans och känslolivets roll.

 

Det mänskliga känslolivet spelar alltså en viktig roll i franciskansk bön. Just därför beskrivs franciskansk bön som affektiv. Franciskansk bön behöver dock inte vara speciellt "sentimental" och känslorörelser får givetvis aldrig sökas såsom ett självändamål. Endast äkta känslor kan vara ett redskap för inre bön. Ärlighet är A och O. Den avklädde bedjaren måste ställa sig inför den nakne Kristus, där han ligger i krubban eller hänger på korset.

 

Inre bön som samtal och samvaro.

 

Ytterst syftar det franciskanska bönelivet till samtal och samvaro med Gud, som i sig själv är upphöjd över människans känsloliv såväl som över människans intellekt. Att känslolivet används som ett redskap för att främja bön beror på känslolivets viktiga roll såsom den mänskliga personlighetens sammanhållande band. För en del av oss är det självklart att känslor får spela en avgörande roll i vår bön, men för andra måste denna sanning först upptäckas. Först sedan kan man med viljans aktiva hjälp upprätta en medveten kontakt med det egna känslolivet under meditation. Ännu senare kommer reningen av känslolivet.

 

Den franciskanska bönens två brännpunkter.

 

Brännpunkterna för inre bön i den franciskanska traditionen är, som ovan sagts, Guds Sons människoblivande och hans lidande och död. Olika aspekter av hans inkarnation och passion blir alltså meditationsobjekt.

 

Det som följer är ett försök att beskriva den franciskanska mystikens väg som en metod, fastän den franciskanska mystiken från början spontant växte fram ur kallelsen som d.h. Franciskus' erfor. Till en början fick helgonets efterföljare inspiration av hans egen karisma. Sedan uppstod behovet av en metod.

 

 

FRANCISKANSK BÖN

 

Hur går man till väga?

 

1. Meditativ bön.

 

a. Bedjarens förmåga att föreställa sig det som Gud har uppenbarat genom sin gudomlige Sons inkarnation och passion aktiveras genom bruket av den egna viljan under nådens inflytande.

 

b. Förståndets roll begränsas till urskiljande av lämpliga objekt för meditation som har manifesterat sig i Jesu liv och gärning. Intellektuell analys och bearbetning av dessa skall i det närmaste undvikas under själva meditationen.

 

c. Efter övning i att med viljans kraft och i samarbete med den gudomliga nåden (och Guds inneboende Ande) göra sig inre föreställningar, begrunda dessa och möta dem med affektiv bön och tillbedjan, övergår bedjaren mer och mer från bruk av den aktiva viljan till bruk av den passiva viljan. Och när man nu talar om den passiva viljan i detta sammanhang, menar man kärleken.

 

d. Denna övergång förutsätter att man låter sitt sinne renas genom god moralisk disciplin och fysisk och psykisk askes. Det är också viktigt att härda ut under perioder av andlig torka, besvikelse och anfäktelse, ty dessa tjänar också till att rena sinnet.

 

2. Enfaldens bön.

 

a. Så småningom sker en radikal förenkling av bedjarens tillvägagångssätt. Allteftersom den passiva viljan (d.v.s. kärleken) har blivit renad och stärkt, kan bedjaren identifiera sig mer och mer med den som står bakom hans många föreställningar och affektiva rörelser - Guds människoblivne Son, Jesus Kristus.

 

b. Denna förenkling av den inre bönen kallas ibland "l'oraison de simplicité" (the prayer of simplicity) - enfaldens bön. Den är den "uppmärksamma kärlekens bön".

 

c. Bedjaren behöver alltså inte längre någon metod för att med uppmärksam kärlek kunna försätta sig andligen i Jesu Kristi närvaro. Hans förstånd, som har hjälpt honom urskilja olika objekt för meditation, övergår till en enda intuition av och inlevelse i Guds kärlek såsom uppenbarad i Jesus Kristus. Hans uppmärksamhet fixeras då vid ett enda objekt i vilka alla objekt är förenade. Hans många affektiva rörelser strömmar samman och blir till ett enda hav av livgivande vatten.

 

3. Kontemplativ bön.

 

a. Bortom enfaldens bön finns den kontemplativa bönen, som är en övernaturlig, ingjuten gåva som en bedjare inte kan vinna i kraft av egen strävan. Kontemplativ bön är alltså inget annat än en försmak av "det saliga åskådandet" som skall fulländas i himmelen, där de troende skall "se honom såsom han är" (1 Joh. 3:2) och förenas med honom i en evig och mystisk union som kommer att omfatta alla de heliga i himmelen.

 

b. Var och en som vandrar den inre bönens väg kan med nådens hjälp uppnå det stadium som kallas enfaldens bön, men den ingjutna kontemplationens gåva blir inte given åt var och en under det jordiska livet. Den förutsätter Guds utkorelse, ty i sin försyn vet Gud vem som verkligen är beredd att låta korsfästa sig i sitt inre med den korsfäste Kristus. Denna inre korsfästelse kallas också "själens mörka natt". Tillsammans med den korsfäste ropar bedjaren: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" Gud allena vet vilka människor som kan, även med nådens hjälp, uthärda detta. I sin försyn vet han, vilka som kan med odelat hjärta bedja såsom d. h. Franciskus, "Min Gud och mitt Allt!" (Matt. 27:46) och ta emot den korsfästes smärta och sår på höjden av den inre bönens berg. I likhet med d. h. Franciskus har sådana människor en särskild roll att spela i Guds frälsningsplan för världen, fastän det inte är nödvändigt att de någonsin blir kända för omvärlden. Kontemplation är alltså en särskild kallelse som de kallade mottager som en särskild nådegåva.

 

Hjärtats bön.

 

Att vandra den inre bönens väg i franciskansk anda betyder alltså inte att man nödvändigtvis når den kontemplativa nivån. Fördelen med denna väg, vare sig man på grund av sin personlighetstyp enbart håller sig till den eller blandar denna metod med andra metoder, är att den kan åstadkomma en full integration av människans känsloliv med de viljemässiga och intellektuella dimensionerna av hennes andliga strävan. Den vill åstadkomma vad som kallas "hjärtats bön".

 

Varför är nu detta så viktigt? Jo, därför att människans högre känsloliv, hennes "hjärta" är det som förenar hennes kropp med hennes själ - det är "beröringenspunkten", "det sammanhållande bandet", mellan det fysiska och det andliga i hennes sammansatta väsen. "Hjärtat" är kärnan i människans varande såsom person, såsom ett självmedvetet moraliskt subjekt i olika förhållanden - också i hennes gudsförhållande.

 

Alla förstår att själen inte är materia och således inte kan lokaliseras i kroppen. Detta betyder givetvis att man inte helt kan identifiera detta "hjärta" med det organ, den muskel, som pumpar blod genom människans kropp. Det är dock ingen tvekan om att människan upplever bröstet snarare än bukhålan eller huvudet som det högre känslolivets säte. Det högre känslolivet avtecknar sig genom sin inverkan på hjärtats och lungornas verksamhet och dess inverkan på pulsen och andningen. Just därför koncentrerar sig de som ber Östkyrkans "Jesus-bönen" på sitt bröst, på sin andning och sina hjärtslag, då de på ett suggestibelt sätt ständigt upprepar samma ord: "Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig, syndare". Kropp och själ förenas, integreras, i denna bön. Det bör också nämnas att den store franciskanske mystikern, Bernardino av Sienna, lärde människor att bedja det heliga Namnet, Jesus, om och om igen.

 

Upplyft era hjärtan.

 

Den affektiva franciskanska bönen vill alltså åstadkomma något besläktat med bedjandet av "Jesus-bönen", fastän med en annan metod. Viljan används men inte nödvändigtvis för att styra hjärt- och lungverksamhet under upprepandet av en fast bönesats, utan för att välja meditationsobjekt och aktivera känslolivet, då man begrundar dessa. Om detta sker med stor inlevelse har denna bönemetod givetvis också psykiska och fysiologiska effekter. Dessa effekter får, som ovan sagts, inte förväxlas med vad bön i sig är, ty bön är ju själva samtalet och samvaron med Gud. Men Guds samtal och samvaro med hela människan möjliggörs endast då vi "upplyfter våra hjärtan" till honom.

 

Gud förblir suverän vilken metod man än använder för inre bön, även den franciskanska. Och många människor har klarat sig utan någon metod alls. De har helt enkelt avancerat från muntlig bön till hjärtats bön utan att tänka på hur de bör meditera.

 

Gud förblir suverän. Han kan tala eller tiga. Han gör sin närvaro påtaglig eller ej. Ibland säger Gud vad han vill säga genom sin tystnad eller sin frånvaro. Man kan inte manipulera Gud med en metod. En bra metod kan dock vara en hjälp och det är ytterst viktigt att "hjärtat", och därmed hela människan med kropp och själ, är redo att vara med i bönen - i samtalet och i samvaron med Gud. Den franciskanska vägen i inre bön vill främja detta - att hela människan är med.

 

Broder Frans-Eric T.O.R.

Copyright © All Rights Reserved