Kronologi över den helige Franciskus liv.
1181 – Franciskus föddes
i Assisi någon gång på sommaren eller hösten. Han blev döpt till Giovanni di Pietro
Bernardone (kanske den 29 augusti, då Kyrkan firar Johannes Döparens
martyrium), men blev kallad Francesco
(Lille Fransmannen) av sin far, som hade gjort många handelsresor i
Frankrike. Franciskus mor, Pica, var
fransyska, och tycks ha tillhört den lägre adeln.
1194 – Clara föddes den 16 juli i Assisi. Hon var Favorino Scifis, Greve av Sasso-Rosso, och hans hustru Ortolanas första dotter. Ortolana var en mycket from kvinna som hade varit på vallfärd flera gånger. Clara var alltså 13 år yngre än Franciskus. Hon var av adlig börd; han av borgerlig.
1199-1200 – Inbördeskrig bröt
ut i Assisi. Franciskus stod i första ledet och kämpade mot de tyska riddarna
som i borgen ovanför Assisi försvarade Kejsarens (Heliga Romerska Rikets) intressen.
Assisiborna massakrerades i sin strävan efter att uppnå frihet. Många
adelsfamiljer, inklusive Claras, flydde till Perugia.
1202 – Under november
månad utbröt krig mellan Perugia och
Assisi. Assisi besegrades vid Collestrada.
Franciskus togs till fånga och tillbringade ett år i fängelse i Perugia tills
han, efter att ha blivit allvarligt sjuk, friköptes av sin far.
1204 – Franciskus
genomled en långvarig konvalescens under vilken han tillbringande mycket tid
ute i naturen kring Assisi. Han tillfrisknade, men förmodligen fick hans hälsa
bestående men av hans fängelsevistelse.
1205 – På våren beslutade
sig Franciskus för att hörsamma Påvens maning till ett korståg som skulle
försvara hans civila intressen i Italien. Korståget leddes av Walter av Brienne
mot den Heliga Stolens politiska fiender. Han begav sig hemifrån, men i Spoleto
fick han känning av sin svaga hälsa. I en febrig dröm blev han tillsagd att
återvända till Assisi. Franciskus lydde, men både Assisiborna och han själv
upplevde denna episod som ett nederlag, eftersom hans far hade betalt för hans
riddarrustning med allt som kunde köpas för pengar. Franciskus gav bort sin rustning till en fattig. Under
denna kris skedde Franciskus omvändelse stegvis. Han tillbringade dag
efter dag i en håla i skogen uppe på berget. Hans ende förtrogne tycks ha varit
Elias Bonibarone, vilken dock inte anslöt sig till Minderbröderna förrän år 1211 i Cortona.
1205 – Guds nåd fortsatte
att verka i Franciskus. Fortfarande betraktade man honom som Ungdomarnas Gillekung, men han hade
festat färdigt och lämnade sitt leverne med "vin, kvinnor och sång"
för alltid.
1205 – En gång under
hösten talade Kristus till Franciskus genom den Korsfästes ikon, som hängde
ovanför altaret i San Damianos kyrka. Kristus befallde honom och sade: Franciskus, bygg upp (återställ) mitt hus.
När Franciskus, etfer att ha tiggt till sig byggnadsmaterial kunde påbörja
reparationen av San Damianos kyrka kom han i öppen strid med sin far. Fadern
fängslade honom i sin källare, men hans mor befriade honom.
1206 – I januari eller
februari månad blev Franciskus stämd av sin far med anledning av att han använt
dennes egendom för att skaffa byggnadsmaterial. Eftersom Franciskus
tillkännagav att han var botgörare,
blev Biskopen domare i rättegången. Franciskus klädde av sig naken på torget
och lämnade tillbaka kläderna och pengarna till sin far. Han sade: Nu har jag som fader endast Vår Fader i
himmelen! Därmed avsade han sig sitt arv. Med en symbolisk gest skylde
Biskopen Franciskus nakenhet med sin kåpa.
1206 – Under våren
började Franciskus vårda de spetälska i Gubbio.
1206 – Under sommaren
återvände Franciskus till Assisi och avslutade återuppbyggnaden av San Damianos
kyrka. Hans omvändelse fullbordades, men utan att han hade kommit till riktig klarhet
om vilken form hans kallelse skulle ta.
1206 – Fram till februari
1208 restaurerade Franciskus även andra kyrkor, bl.a. San Pietro della Spinas kyrka, och Vår Fru av
Änglarnas kyrka. Den sistnämnda kallades också Portiuncula – den lilla
beskärda delen. Den förblev i Benediktinernas ägo – franciskanerna endast
hyrde den. Likväl är den alltjämt den viktigaste av alla franciskanska kyrkor.
1208 – Den 24 februari
lyssnade Franciskus till evangelietexten som upplästes vid d. h. Mattias fest.
Han hörsammade en kallelse till ett liv i enlighet med den fattigdom
(egendomslöshet) som Kristus rådde en del människor att leva i. Franciskus
återvände till Assisi klädd som eremit. Han började predika betydelsen av att
göra bot.
1208 – Den 16 april
anslöt sig en präst som hette Pietro Catanii och Franciskus ungdomsvän Bernardo
di Quintavalle, som var en mycket lärd och ofantligt rik adelsman. Franciskus
hade alltid beundrat Bernardo.
1208-1209 – Under hösten blev
Franciskus förvissad om att han hade vunnit förlåtelse för sina synder. Hans
lilla brödraskap för botgörare började växa till. Under vintern började han
sända ut bröderna två och två för att predika bot och bättring. Till en början
var bröderna endast kända som Botgörarna
av Assisi. I kyrkorättslig mening utgjorde de ännu ingen orden. Alla var
lekmän förutom Silvestro och Pietro. Franciskus och bröderna hade dock Biskop
Guido av Assisis fulla stöd, och det var han som å deras vägnar utverkade en
audiens hos Påven Innocentius III.
1209 – Bröderna återvände
till Portiuncula och bosatte sig där. Franciskus skrev en kortfattad regula för sitt brödraskap. Därefter
begav sig Franciskus och bröderna, som hade blivit tolv till antalet (Bernardo,
Pietro, Egidio, Silvestro, Tommaso, Roberto, Masseo, Angelo, Ginepro, Agostino,
Leo och Illuminato), till Rom. Påven Innocentius III blev efter att ha talat
med Franciskus tveksamt inställd till honom, och sade att han var bäst lämpad
att predika för grisar, vilket Franciskus genast började göra. Påven övervann
emellertid sin tveksamhet, och godkände muntligen deras ordensregel, efter att
han i en dröm hade sett en fattig tiggaremunk som räddade kyrkan.
Som medlemmar av Ordo
Fratres Minores (Minderbrödernas
Orden) mottog bröderna tonsuren och klerikaliserades således i enlighet med
den kanoniska lagens bestämmelser. Minderbrödernas
Orden kom att bestå av bröder vars huvuduppgift i Kyrkan var evangelisation
och själavård, och som ofta var kringvandrande predikanter. Bröder kunde
förflyttas från hus till hus. Mindre
Brödernas Orden kallades senare d.h. Franciskus första orden, men det var inte förrän på d.h. Bonaventuras tid som man talade om
"tre" ordnar".
Bröderna återvände
till Rivo Torto, där de tidigare hade
bott, för att slå sig ner i ett litet, övergivet hus för spetälska, men blev
bortjagade av en bonde som ville ha huset till skjul för sin åsna. Bröderna
beslutade sig för att flytta tillbaka till Portiuncula.
1210 – Mellan år 1209, men inte senare än år 1215,
skrev d.h. Franciskus första recenssionen av Epistola ad Fides, Brevet
till Alla Troende, som i själva verket var riktat till de män och kvinnor
som var inspirerade av honom och ville leva såsom botgörare fastän "i sina
egna hem".
Många botgörare levde i klosterkommuniteter av
bröder eller systrar som grundades redan under denne period. Dessa bröder och
systrar gick in i vården på sjukhus och drev härbärge eller levde i eremitage.
De kom att utgöra en klostergren av Franciskus tredje orden för botgörare, vilken ägnade sig åt
barmhärtighetsgärningar och/eller kontemplation. Fast dessa konvent från början var
självständiga, så bildade man så småningom kongregationer. En italiensk
kongregation blev år 1448 en självständig orden med högtidliga löften – Tertius
Ordo Regularis de Sancti Franciscii de Paenitentia.
Andra franciskanska botgörare, som kunde vara
antingen gifta eller ogifta, gjorde bot i
världen. Deras "hem" var inte i kloster utan i privata
botstäder. Idag kallas dessa bröder och
systrar som lever i världen men har sina yrken och familjeansvar kvar – Ordo Franciscanus Saecularis eller Franciskanska Lekmannaorden. Den genom historien mest kände, men inte mest
typiske av dessa lekmannafranciskaner var Kung Ludvig IX av Frankrike.
1212 – När Clara Scifi
vid 18 års ålder deltog i en serie av fromma exerciser (betraktelser), som d.h.
Franciskus ledde i San Giorgios kyrka,
var hennes helighet redan omtalad av alla. Hon levde ett mycket tillbakadraget
och fromt liv bland kvinnorna i sitt familjehem. Hon hade hört talas om
Franciskus, som redan vid 31 års ålder kallades il Poverello, Guds lille
fattige. Franciskus och Claras enastående helighet blev till ömsesidig
uppbyggelse.
På Palmsöndagens
afton tog Franciskus emot d. h. Clara vid Portiuncula. Efter att ha vistats hos
några benediktiner-systrar, flyttade Clara och hennes medsystrar så småningom
till San Damianos kyrka. Den helige Franciskus andra orden, d.h. Claras Fattiga
Damer, idag kallad klarissorna,
kom att bestå av systrar som levde ett helt klaustrerat
liv (strängt avskilda från världen)
i bön och kontemplation. Under d.h. Claras livstid kallades hennes systraskap San Damianos Orden, men efter hennes död
ändrades namnet till den Heliga Claras
Orden.
1213 – Den 8 maj skänkte
Greve Roland av Chiusi berget La Verna till Franciskus för att han skulle kunna
använda det som en reträttplats (retiro).
Där byggde man ett eremitage.
1215 – I november åkte
Franciskus till Rom och övervarade Fjärde
Laterankonciliet. Förmodligen träffade han där d. h. Dominikus, men avvisade
tanken på att dominikanerna och franciskanerna skulle kunna bli en enda orden.
1216 – Den 16 juli avled
Påven Innocentius III i Perugia. Honorius III efterträdde honom. Honorius skulle senare bevilja Franciskus rätten att ge människor
fullständig avlat genom att vallfärda till Portiuncula om de samtidigt
uppfyllde de sedvanliga kyrkliga kraven. Detta privilegium var tänkt att
gagna människor som inte kunde resa till Jerusalem.
1217 – Den 5 maj höll Minderbröderna
Generalkapitel vid Portiuncula.
Brödernas första mission utanför Italien påbörjades efteråt. Det snabbväxande brödraskapet uppdelades i
provinser och bröder skickades till Frankrike, Tyskland, Ungern, Spanien och
Mellersta Östern.
Franciskus själv hade
planer på att ta sig till Frankrike, vars kultur han var förtjust i p.g.a. sin
mors ursprung, men Kardinal Hugolino, som Honorius hade givit i uppdrag att bli
Franciskus rådgivare, övertalade honom att stanna kvar i Italien för att bevara sin ordens stabilitet.
1219 – Den 26 maj skickade franciskanerna sina första
missionärer till Marocko.
1219 – Under hösten reste Franciskus till Mellersta Östern med
avsikt att besöka det Heliga Landet och där uppmuntra korsfararna att sluta
utan mer blodspillan stifta en fred som skulle försäkra såväl pilgrimernas rätt
att besöka de heliga platserna som alla kristnas liv och egendom. Franciskus
fick möta Sultanen i Egypten, Melek-el-Kamel, som blev övertygad om att
Franciskus var en helig man. Senare reste han själv, med Sultanens tillstånd,
till det Heliga landet och besökte de heliga platserna.
1220 – De första
franciskanska martyrerna, missionärerna som hade skickats till Marocko, utgöt
sitt blod under detta år.
1220 – Efter att ha blivit uppmärksammad på att det hade
uppstått många problem då han varit borta, bland annat oenighet, inom hans
orden, återvände Franciskus till Italien tillsammans med Peter Catanii, Broder
Elias av Cortona och Caesarius av Speyer. Franciskus lämnade sin uppgift som
Generalminister (hela ordens tjänare
eller minister) och Peter Catanii
utsågs till efterträdare. Kardinal Hugolino blev franciskanernas protector.
1221 – Den 10 mars avled
Pietro Catanii, och Broder Elias, som hade varit vän till Franciskus ända sedan
denne genomgick sin omvändelse, valdes av ordenskapitlet till efterträdare.
1221 – Den 30 maj skrev Franciskus sin första recensionen av sin ordensregel, vilken
bröderna önskade få skriftligen stadfäst. (Från början var hans ordensregel
endast muntligen godkänd).
1221-1222 – Franciskus vandrade genom Italien och
predikade överallt för människor. Troligtvis var det
under denna period som han med egen hand skrev den andra recensionen av Epistola ad Fides, Brevet till Alla Troende. En
viktig historisk notering för den Reguljära Tredje
Orden handlar om Bartolomeo Baro. Han var präst i Trabaria och
hörde den helige Franciskus predika år 1222. Han mottog den gråa franciskanska
dräkten och blev auktoriserad att ta emot andra bröder i sitt kloster som låg
någonstans mellan Gubbio och Massa Trabaria. Bartolomeus var den första
skriftligt omnämnda personen av de
reguljära tertiarierna.
Kvinnliga
kommuniteter av den tredje orden var
sammanslutningar av franciskanska
systrar. De blev inte klarissor, men en del levde ett klaustrerat och
kontemplativt liv, medan andra inte klaustrerades, utan levde ett något mera
utåtriktat liv. Den mest kända av dessa kvinnliga tertiarier var Elisabet av Ungern, som bildade en kongregation av
aktiva Elisabetsystrar.
1223 – Franciskus tog sig
till Fonte Colombo och skrev Minderbrödernas slutgiltiga regel.
Ordenskapitlet diskuterade den och gjorde ytterligare några ändringar innan den
slutligen blev godkänd av Påve Honorius III den 29 november.
1223 – På Vår Frälsares
Jesu Kristi födelses högtid skapade Franciskus den första julkrubban, vilken
tog gestalt som ett slags kyrkospel, i samband med firandet av den Heliga
Mässan i Greccio.
|
1224 – I augusti och
september gick Franciskus på en längre reträtt på berget La Verna där han,
under det att |
|
1225 – Franciskus led
sedan en tid tillbaka av en ögonsjukdom som nu förvärrades. Ett tag vårdades han
av d.h. Claras systrar vid San Damianos konvent, men på Broder Elias uppmaning
sökte han medicinsk vård. Behandlingen gav inte något resultat och hans smärtor
förvärades- Franciskus var nästan helt blind när han skev "Solsången".
1225-1226 – Franciskus begav sig till Fonte Columbo där doktorerna brände hans
tinning med ett glödjärn. I Siena blev han ännu sämre och lät skriva sitt
"Testamente". Märkligt nog återhämtade han sig något efter detta.
1226 – Under en vistelse i
september månad i Biskopen av Assisis hus blev Franciskus viss om att han snart
skulle dö. Han bad att bli förd till Portiuncula.
1226 – Under kvällens lopp den 3 oktober avled Franciskus, enligt sin egen önskan liggande
naken på den bara jorden. Han blev 45 år gammal.
1226 – Den 4 oktober begravdes Franciskus provisoriskt i San
Giorgios kyrka.
1228 – Den 16 juli helgonförklarades Franciskus i Assisi av sin vän Påve Gregorius IX,
tidigare känd som Kardinal Hugolino.
1230 – Den 25 maj flyttades helgonets kvarlevor till en ny grav i kryptan i den enorma
basilika som hade byggts till hans ära.
1253 – Den 9 augusti år 1253 godkände Påven
Innocentius IV d.h. Claras ordensregel, i vilken det insisterades på sträng
klausur och absolut fattigdom.
1253 – Den 11 augusti dog d.h. Clara. Hon blev 59
år gammal. Hennes basilika i Assisi invigdes år 1260. I likhet med d.h.
Franciskus förvarades hennes kropp till en början i San Giorgios Kyrka.