Franciskusgården

Den helige Franciskus av Assisi

FRANCISKUS AV ASSISI (1181/1182-1226), diakon

Det är omöjligt att i en kort presentation återge helgonets liv och värdera hans verk.

Det viktigaste data i hans liv är följande:

Franciskus föddes är 1181 eller 1182 i Assisi. Hans far var den rike tyghandlaren Pietro Bernardone. Efter en ungdom i sorglöshet blir den 24-årige Franciskus svårt sjuk och börjar ta livet och tron på allvar. 1206 bryter han definitivt med sin far och bestämmer sig att leva i Kristi efterföljd. ”Nu skall jag endast säga: Fader i Himmelen” sade Franciskus. I San Damiano talar den Korsfäste till honom: ”Gå och återställ min Kyrka”. Praktisk och konkret som han var tog han orden ordagrant, och han tiggde pengar för att restaurera förfallna kyrkor. 1209 hör han evangeliet om lärjungarnas utsändande och förstår, att hans uppgift är den att predika evangelium i hjärtats enfald och fullständig fattigdom. Han kallar t.o.m. fattigdomen för Fru Fattigdom som han äktat. För bröderna som snart anslöt sig till honom, skriver han en levnadsregel, ordagrant hämtad ur evangeliet. När man läser Franciskus levnadsregel slås man av att han valt ut de mest krävande och radikala texterna i evangeliet och sammanställt det, t.ex. Jesu ord till sina efterföljare: ”Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” (Mark 10:21) Franciskus sade också: ”Herren gav mig bröder.” Mänsklig gemenskap är viktig i allt franciskanskt liv, och gemenskapen med Gud är helt grundläggande. 1209 blir Franciskus vigd till diakon och beger sig till Rom, där Innocentius III bekräftar hans regel. Hans bröder och Franciskus själv vandrar genom Umbrien och Toskana och predikar med stor framgång. 1212 finns det redan över 100 ”mindrebröder”. 1214 grundar han tillsammans med Clara av Assisi sin andra orden: de kontemplativa klarissorna som lever i radikal fattigdom, den kvinnliga delen. 1219 har hans orden så många bröder. Att han måste ge dem en fast organisation. Samma år reser Franciskus till det Heliga landet, vågar sig fram till sultanen, och gör så starkt intryck på muslimerna, att hans bröder för all framtid får rätten att bevaka de heliga platserna – även så idag. Allt fler åstundar att bli mindrebröder, även gifta män och sådana som är bundna av andra uppgifter i världen. På generalkapitlet 1221 grundar han sin ”tredje orden” för dem som inte kan leva i kloster. Lekmannaorden, de sekuljära franciskanerna, tillhör tredje orden (O.F.S.), och även vi bröder och systrar som tillhör den reguljära tredje orden (T.O.R.) I Rieti skriver han sin slutgiltiga regel, som bekräftas av Honorius III. 1223 bygger han i Greccio kristenhetens första julkrubba med levande figurer. 1224 får han på berget La Verna, som han dragit sig tillbaka till för bön och avskildhet, se den Korsfäste som en seraf som genomborrar hans kropp med Kristi fem sår. Franciskus är det första stigmatiserade helgonet i världshistorien (tänk även på franciskanen helige Padre Pio av Pietrelcina som levde på 1900-talet och som också han var stigmatiserad). Med Kristi avbild på sin kropp, pinad av sjukdom och svåra smärtor, fortsätter Franciskus två år till att predika, tills han dör den 3 oktober 1226, liggande på bara marken invid sin älskade kyrka Portincula, sjungande sin ”Solsång” (Lovsången till Gud genom Hans skapelse) som han hade skrivit ett år tidigare, när han redan var blind och märkt av döden.

Hans betydelse är enorm. Även för vår tid visar han att livets mening är Kristi efterföljd. Sin kärlek till Gud utvidgar han till Guds hela skapelse. Franciskus lär den fullkomliga glädjen, som gläds över lidandet, ty det för oss närmare Kristus. Hans frivilliga extrema fattigdom gör människan fri från jakten på pengar och begär. Och för alla tider är han exemplet på, att Kristi evangelium kan levas ordagrant. Därför anser många, att Franciskus är det största av alla helgon.

Kort text om Franciskus omvändelse:

Franciskus föddes år 1181 eller 1182 i Assisi i Italien. Hans far Pietro di Bernardone var en rik tyghandlare och hans mor Donna Pica var troligtvis fransyska. Han fick dopnamnet Giovanni (Johannes), men efter att fadern kom hem från en handelsresa fick han ett käckt icke-religiöst namn: Francesco. Franciskus levde under sin uppväxt ett bekymmerlöst liv med mycket utsvävningar och festande med sina vänner som han var mycket fäst vid och bland vilka han var den främste bl.a. tack vare att han ofta bjöd sina vänner på notan, för han kom från en förmögen familj. (Dock ej adlig som den heliga Clara av Assisis familj.) Franciskus ville bli riddare och försvara folket, göra bragder och få ära så han deltog i kriget mellan Perugia och Assisi. Han blev tillfångatagen och satt i fängelse men blev efter något år friköpt av sin far. Franciskus fortsatte att odla sina värdsliga planer att bli riddare och var på väg att på nytt ansluta sig till ett korståg som var stött av Påven. Innan han skulle fara träffade han en fattig riddare som var dåligt rustad. Den alltid givmilde Franciskus gav honom då hans egen dyra riddarrustning. På natten hade Franciskus en märklig dröm av stor betydelse. Han drömde att hela hans fars affär var fylld av vapen, sköldar och riddarrustningar med kors på. Franciskus undrade vilka de tillhörde och fick svaret att de tillhörde honom och hans riddare. Styrkt av denna syn blev Franciskus ännu mer övertygad om att han skulle bli dubbad till riddare men på vägen för att ansluta sig till korståget hade han en till avgörande dröm. Han hörde en röst som sade: "Franciskus, vem kan göra mer för dig, Herren eller hans tjänare?", "Herren!" svarade Franciskus som då fick svaret: "Varför lämnar du då Herren för hans tjänares skull?" På morgonen vände Franciskus tillbaka till Assisi för att invänta kallelse från Gud som hade talat till honom i drömmen.

Franciskus hade alltid varit en godhjärtad och givmild person men han hade stor skräck för spetälska människor. Han kunde inte stå ut med stanken och synen av dem. En dag när Franciskus var ute och red stod det plötsligt en spetälsk framför honom. Franciskus som nu ville vara en Guds nära vän och leva i självförsakelse och omvändelse övervann sig själv, steg ned från hästen, omfamnade och kysste den spetäske och gav honom en allmosa. När Franciskus åter steg upp på hästen var plötsligt den spetälske försvunnen - var det Jesus Kristus som han hade mött i den spetälske? Franciskus började nu göra bot och arbeta på leprahus och skötte om de spetälska med stor kärlek. Han sade att det som tidigare hade varit bittert för honom hade förvandlats till sötma, och det som tidigare varit sött blev bittert. Han reparerade också fallfärdiga kyrkor. Vid ett tillfälle talade Kristus från den Korsfästes ikon i San Damiano kyrka som Franciskus bad i. Kristus sade: "Franciskus bygg upp min kyrka, som du ser håller på att falla i ruiner." Den praktiske Franciskus tog detta ordagrannt och började reparera övergivna kyrkor, men det skulle senare visa sig att han var kallad till att predika och verka, med ord och exempel, för omvändelse och evangelisation i hela världen. Så började Franciskus att leva i botgöring och omvändelse med stor människokärlek och kärlek till Gud och hela Guds skapelse, och så småningom fick han bröder som anslöt sig till honom och hans livsföring.