Franciskusgården

Den vanligaste framställningen av den heliga Claras kallelse är att hon blev hänförd av den helige Franciskus’ förkunnelse i Assisis kyrkor redan som tonåring och ville leva precis som en av hans tiggarbröder men fick inte p.g.a. medeltida restriktioner för kvinnor och hamnade därför bakom klausuren där hon ägnade sig åt bön för honom. Sanningen är att hon själv hade upplevt en kallelse av Gud som hon svarade på tillsammans med några andra kvinnor – Pacifica, Cristiana och Filippa. Franciskus, som hörde ryktas om Claras helighet, sökte kontakt med henne.

Franciskus föddes år 1181 och döptes med namnet Giovanni di Pietro di Bernadone. Hans far var en rik borgare, en köpman. Han tyckte inte om att hans son fick Johannes Döparens namn och började kalla honom Francesco. Hans mor, Pica, var fransyska (picarde) – en adelsdam. Föräldrahemmet med faderns kläd- och tyghandel låg nära det gamla Minervatemplet (Sancta Maria Sopra Minerva) vid Piazza del Commune, där vi, T.O.R. franciskanerna, har vårt konvent idag. Clara föddes år 1193 i en av Assisis ädlaste familjer. Hennes far, Favarone Offreduccio, var greve och mycket förmögen. Huset Offreduccio vid Piazza di San Rufino var ett av stadens största. Hennes mor, Ortulana, kan mycket väl ha tillhört den berömda familjen Ghibelline, distant avkomling av Charlemagne, och släkt med kejsar Fredrick II, som döptes av femton biskopar i San Rufinos domkyrka när hon bara var två år gammal.

Den heliga Clara var alltså tolv år yngre än den helige Franciskus. Han blev känd som den nyrike Pietro Bernadones bortskämde son på grund av sina störande upptåg på Assisis gator och torg, en slags musik- och danstrupp, som han själv lanserade, och hans extravaganta kalas till vilka frisinnade flickor inbjöds. Om Franciskus’ far bara tolererade hans slösaktighet och utsvävningar mest på grund av en krass strävan att imponera på andra med sina pengar och sonens utsökta smak och tilldragande stil, som var vildsint men aldrig vulgär, vet man inte. Att han inte var någon god katolik är uppenbart. Kanske var han kättare. I varje fall var slutmålet att Franciskus skulle bli riddare och adlas – om detta var fadern och sonen överens.

År 1198, då Franciskus var sjutton år gammal och Clara endast fem, reste sig Assisis borgare mot Hertig Konrad som tillhörde Helige Romerska Rikets tysk-romerska adel, intog Rocca Maggiore ovanför Assisi, massakrerade många av hans riddare och tvingade honom att överlåta Assisi till påven Innocentius III. Franciskus var i främsta ledet av detta uppror och vi har ingen anledning att betvivla att han deltog till fullo i alla våldshandlingar. Franciskus kan också ha varit bland dem som plundrade huset Offreduccio. I varje fall flydde Claras familj till Perugia.

År 1200 utbröt krig mellan Assisi och Perugia. Adeln som hade flytt från Assisi ville att köpmännen skulle kompensera dem för förlust av egendom och återuppbygga deras hus. År 1201 förlorade Assisi kriget i slaget vid Collestrada. Franciskus och några riddare från Assisi blev tillfångatagna. År 1203 blev det fred. Franciskus friköptes av sin far ur fångenskapen och en del av adeln, inklusive familjen Offreduccio återvände till Assisi.

Franciskus var mycket sjuk efter denna tid som krigsfånge i Perugia, men allteftersom han började tillfriskna tog han en ny ansats att nå fram till ridderskapet. År 1204 bestämde han sig för att delta i ett "korståg" till försvar för påvens timliga rättigheter under Walter de Brienne, men han fullföljde inte sin plan att ansluta sig till honom i Apulia. Istället, efter att han nådde Spoleto, där han tog emot en befallning genom en anonym röst i en syn, återvände han hem. Troligen hade han också insjuknat igen och synen lämnade honom i ett förbryllat tillstånd.

Under år 1205 gjorde Franciskus ett misslyckat försök att återuppta sitt liv som gillekung men år 1206 blev det flera nya andliga erfarenheter. Först gjorde han en vallfärd till Rom och bytte kläder med en tiggare och började bettla. Sedan mötte han en spetälsk man som han gick fram till och omfamnade trots att han brukade fly vanställda, såriga och illaluktande människor, och gav honom en peng. Till sin förvåning var erfarenheten ljuv. Så småningom började han tillbringa dag efter dag i bön och kamp med sig själv i en grotta på Monte Subasio. På våren råkade han besöka en liten förfallen kyrka utanför Assisis murar. Under det att han fäste sin blick på den korsfästes bild hörde han Kristus tala: "Franciskus, du ser att mitt hus ligger i ruiner. Bygg upp det igen!"

Franciskus’ initiala omvändelse nådde sin kulmen år 1206 då han inför biskop Guido av Assisi klädde av sig, lämnade tillbaka sina fina kläder till sin far, avsade sig sitt arv, och började leva som eremit vid San Damianus’ kyrka som han redan hade börjat bygga på. Då var Franciskus tjugofem år gammal. Vid den tidpunkten var Clara tolv år gammal. Hon bevittnade inte dramat på torget, men kan mycket väl ha hört talas om det.

Den heliga Clara behövde inte omvända sig från ett syndigt leverne som den helige Franciskus. Hon fostrades av sin mor till att leva ett mycket fromt liv. Vi vet att hon ägnade sig åt tidegärden, hade omsorg om de fattiga och bar en grov dräkt under sina fina kläder. Vi vet att hennes kusin, Rufino, chockade familjen då han år 1209, när Clara var femton, anslöt sig till den lilla grupp av botgörare som hade sällat sig till Franciskus, men vi vet inte om hans steg påverkade henne. Vad vi vet är att hon innan hon fyllde sjutton hade avlagt ett privat löfte att leva som ständig jungfru och donerat sin hemgift åt de nödlidande. Enligt Kyrkans lag kunde Clara ha tagit detta steg så fort hon fyllde femton. Många lombardiska riddare bad om hennes hand i äktenskap. Ranieri de Bernardo friade gång på gång – men hon avvisade alla med samma motivering, att hon redan tillhörde Gud, och Gud allena. Och hon levde i huset Offreduccio som i ett kloster.

När Clara först hörde den helige Franciskus predika offentligt vet vi inte. Han fick tillstånd av påven "att predika bot till alla" år 1209 och då började han också predika i San Rufinos domkyrka där Clara gick i mässan. Clara fick också träffa Franciskus personligen, inte bara en gång utan flera gånger. Vid dessa hemliga möten talade Franciskus om andliga ting. Viktiga källor förklarar att det var just Franciskus som tog initiativ till dessa möten. Han hade hört talas om Claras helighet! Å ena sida förhöll det sig så att hon var en inspiration för honom. Å andra sidan ingav han henne mod att bryta upp från sin familj för att leva i fullständig fattigdom såsom han hade gjort. Kanske insåg han att hans egen romantiska profetia om San Damianus’ Kyrka, som han återställde – "att en dag skulle heliga jungfrur bo där" – kunde nu gå i uppfyllelse genom Chiara di Favorone. På kvällen, Palmsöndagen år 1212, tog Clara steget. Hon lämnade huset Offreduccio genom en dörr som aldrig öppnades förutom i ett nödläge, den som var barrikaderad av tunga bjälkar och en järnstång. Hon vände sina steg mot Franciskus som väntade i Santa Marias, Änglarnas Drottnings, lilla kyrka. Han klippte av hennes blonda hår och gav henne slöjan, och dräkten med repet kring midjan, vilka skulle känneteckna "de fattiga damerna" av hans "andra orden". Vid denna tidpunkt var han trettioett år gammal. Hon var nitton.

Alltså blev den heliga Clara inte den helige Franciskus’ andliga brud, ty han var redan den stora Konungens Härold och Fru Fattigdoms trolovade, och hon, hon var redan Kristi brud, en evig jungfru. De hade var sin kallelse – olika – men ändå samma, ty den fattige Kristus kan man också umgås med likväl i klausurens avskildhet som på tiggarstråk.

Broder Frans-Eric T.O.R.