På sätt och vis kan man påstå att vår orden fanns länge innan d. h. Franciskus levde - även innan medeltiden. Det var inte han som skapade Ordo Paenitentiae. Han gick in i den. Franciskus ursprungliga tanke var ju inte att grunda en ny orden. Han anslöt sig till en redan existerande botgörartradition. Och det var inte förrän efter d. h. Franciskus död att man började kalla botgörare som han försedde med en "regel" för hans "tredje orden".
Numera är d. h. Franciskus "tredje orden", två skilda ordnar - en "sekulär" orden för lekfolk (gifta och ogifta) och präster som lever "i världen", och en "reguljär" orden, d.v.s. klosterorden, för dem som lever under ordenslöften i kommunitet. Från början kallades denna "tredje orden" - Ordo Paenitentiae (Botgörarnas Orden) - därför att den har sin ursprung i botgörarörelsen, som är många hundra år äldre än den franciskanska ordensgemenskapen. Botgörrarörelsen i sin tur hade vuxit ur den fornkyrkliga praxisen att kräva offentlig botgöring av syndare innan försoning med Kyrkan ägde rum och de återadmitterades till kommunion.
Efter 400-talet var det emellertid inte sådana människor som hade blivit uteslutna ur Kyrkans evkaristiska gemenskap eller ens sådana som hade begått allvarlig synd som blev botgörare, utan just allvarligt religiösa människor som ville eftersträva evangelisk fullkomlighet. Att bli botgörare räknades teologiskt som ett andra dop, precis som monastisk profession, och precis som munkar, hade botgörare också en speciell kyrkorättslig status.
Det var typiskt för den som blev en frivillig botgörare, kanske i ännu högre grad än för den som blev munk, att han hade gått igenom en påtaglig omvändelseupplevelse eller "conversion". Därför kallades ofta botgörarna för "conversi" - de "omvända". En del botgörare var också knutna till kyrkor eller kloster och således kallades också för "donati" (oblater). Åter andra levde som eremiter eller blev pilgrimer.
Botgörarna ägnade sig åt bön och späkning av köttet genom fasta, vaka, prostrationer m.m. Sexuell avhållsamhet förväntades. Hade de pengar, gav de allmosor. De utförde hårt fysiskt arbete och åtog sig gärna barmhärtighetsgärningar. En del botgörare blev också kringvandrande predikanter.
Botgörarrelsen var fortfarande vid liv då Giovanni Bernadone föddes 1181 (eller 1182) i Assisi. Han var son till Pietro, en rik klädhandlare, och en adlig fransyska. Han fick smeknamnet "Francesco". Hur allvarlig den synd som präglade Franciskus ungdom var är fortfarande omtvistad, men vi vet att han uppfostrades i en kräslighet som var ovanlig även för överklassen. I varje fall var han slösaktig, ytlig och ärelysten. Han var en modefigur bland rikemännens barn. Hans främsta intressen var kamrater, lek, vin, sång, dans, och formodligen kvínnor. Hans ungdom kan mycket väl också ha präglats av omoral som tonats ner i hans officiella biografier. Man kan heller inte utesluta att Franciskus' som andra i Assisi dödade människor i Assisis "befrielse krig".
I varje fall blev Franciskus botgörare. Inför hans mor och far och många nyfikna Assisibor som samlades då hans far anklagade honom inför biskopen därför att han förskingrade egendom och gjorde familjen till åtlöje, klädde han av sig naken och avsade sig sitt arv, vilket han uttryckte med orden "Nu har jag endast min Fader i himmelen".
Biskopen svepte sin kåpa över Franciskus med en gest som visade att Franciskus stod under Kyrkans beskydd. Sedan fick han klä sig i en gammal tunika som tillhörde biskopens trädgårdsmästare och på denna ritade han ett stort kors, som påminde om korsriddartecknet, men hans kamp skulle nu bli en annan än den han drömde om som tonåring. Sedan vandrade Franciskus ensam genom de stora skogarna kring Assisi. När han kom fram till Gubbio fick han en eremitdräkt av en vän. Till den bar han en läderrem kring midjan och han hade sandaler på fötterna och en stav i handen.
Franciskus forsatte med reparationen av S:t Damianus' kyrka, vilket var ett tungt arbete - passande för en botgörare. Under två år levde han ensam vid S:t Damianus' kyrka som "Frate Penitente". Han var s.a.s. eremit, men så småningom började lärjungar ansluta sig till honom. Franciskus sade, "herren har gett mig bröder". De som anslöt sig till honom kallade sig i enlighet med Franciskus' instruktioner endast "botgörare från Assisi".
År 1208 (eller 1209) blev det ytterligare ett andligt genombrott för Franciskus. Ett stycke ur Evangeliet som upplästes vid den Heliga Mässan återgav hur Herren sände ut apostlarna utan ägodelar eller ens förnödenheter att förkunna omvändelsens evangelium. Då kastade Franciskus bort sin stav och sina sandaler och bytte ut sin läderrem mot ett rep kring midjan. Han förstod nu att han inte bara skulle bygga på kyrkans yttre utan också på kyrkans inre.
År 1209 (el. 1210), när bröderna, inklusive Franciskus, hade blivit tretton, vandrade de till Rom. Då Franciskus med sin nyskrivna "regel" i handen fick audiens hos den mäktige Innocentius III genom Biskop Guidos försorg, var inte Påven hågad att ta honom på allvar. Påven började nog tveka över sin idé om apostolisk fattigdom då den trasige botgöraren från Assisi uppenbarade sig. Det var Biskop Guidos goda vän, Cardinal Giovanni av Colonna som utverkade en ny audiens. Han hade redan lärt känna Franciskus genom Biskop Guido och försäkrade troligen Påven att denne Franciskus, utseendet till trots, var en god katolik och inte någon obalanserad sekterist.
I varje fall, blev Franciskus' korta "regel" godkänd och hans brödraskap, som han nu kallade Ordo Fratres Minores (Mindre Brödernas Orden), fick tillstånd att predika. Detta innebar att Brödraskapet i kyrkorättslig meninginte längre var en enkel sammanslutning av botgörare , utan var en "orden" i ordets nutida kyrkorättsliga bemärkelse. Bröderna mottog också den klerikala tonsuren. De kunde alltså inte längre förväxlas så lätt med kätterska grupper.
Franciskus glömde dock inte bort sin ursprungliga kallelse som botgörare och många botgörare kom till honom och bad om hans vägledning. Hela botgörarrörelsen växte kraftigt mellan 1209 och 1221 under inflytandet av hans förkunnelse. Det bör faktiskt nämnas att så småningom fann en hel del botgörare också inspiration hos dominikanerna och karmeliterna, som tillsammans med franciskanerna räknades som "tiggarordnar", och det växte upp "tredje ordnar" inom alla dessa ordensfamiljer .
Somliga forskare menar att de botgörare som var franciskanskt orienterade fick sin första forma vivendi eller rättesnöre redan 1209 eller snart därefter. Celano säger : "Många människor, båda ädla och enkla, präster och lekfolk, drivna genom gudomlig ingivelse, började söka upp den helige Franciskus, för att kunna framhärda i andlig kamp under hans disciplin och ledning... Åt alla gav han ett rättesnöre..." ( 1 Cel.37)
Beträffande detta har OFM-patern Kajetan Essers forskning framhävt betydelsen av ett dokument som hittades av Paul Sabatier in cod. 225 av Guarnaccibiblioteket i Volterra och som först publicerades 1900. Detta dokument som nu anses vara en recensio prior av EPISTOLA AD FIDELES (Brevet till Alla Troende) och som så tydligt visar på den franciskanska botgörarspiritualitet, kan ha skrivits före 1215.
Inte alla franciskanska botgörare fortsatte dock att leva "i världen", utan började levda som Franciskus levde under sina första två år som "conversus" vid S:t Damianus kyrka. Antingen blev dessa eremiter eller så levde de i klosterliknade gemenskaper. De levde i celibat och många av dem ägnade sig åt barmhärtighetsgärningar. De fick vägledning av Mindre Bröderna ibland, men var självstyrande. Några av dessa, särskilt kvinnorna, blev mycket kända, t.ex. Elisabet av Ungern (1207-1231), Margareta av Cortona (1247-1297) och Angela av Foligno (1248-1309). Dessa kvinnor och deras följeslagare var alltså inte helt bundna vid ett liv i klausur som klarissorna. De är föregångarna till de många olika kongregationer av franciskanska systrar.
Även manliga botgörare som levde i celibat och ibland i klosterkommuniteter är kända från denna tidiga period. Ett exempel är Bartolomeus Baron som hörde den helige Franciskus predika år 1222, lät omvända sig , mottog den gråa dräkten från helgonets hand och blev auktoriserad att ta emot andra bröder i en klosterkommunitet som låg någonstans mellan Gubbio och Massa Trabaria. En annan kommunitet som hade framgång var Monte Casale, som går tillbaka till 1269 då tre botgörare kom dit, avlade sina klosterlöften inför den lokala biskopen och stannade.
Tydligen var det inte Franciskus' avsikt att rekrytera, för Mindre Brödernas Orden, alla botgörare som bröt upp från livet "i världen". Istället uppmuntrade han vissa botgörare och grupper av botgörare att sköta de spetälska i särskilda leprosorier eller bygga härbärgen för sjuka, fattiga och utstötta.
Rörelsen var dock inte enbart inriktad på barmhärtighetsgärningar, ty en del botgörare, båda manliga och kvinnliga, levde i eremitage. Det fanns alltså kontemplativa kallelser bland botgörarna. De klaustrerade TOR-nunnorna är arvtagare av denna tradition och bevarare av denna viktiga strömning fastän själva den stränga klausuren först ålades systrarna av Pius V under 1500-talet. Den framstående gestalten i vår TOR kvinnokongregation var den saliga Angelina av Marsciano som grundade och förnyade kloster på många håll i mellersta Italien. Systrarna av hennes institut levde under högtidliga löften med en typ av klausur som godkändes av Bonifatius IX 1397 och bekräftades av Martin V i 1421. Från början var de särskilt inriktade på undervisning av flickor. Vid slutet av 1500-talet fanns det ungefär 4000 franciskanska penitentnunnor.
Det bör understrykas att under ganska lång tid kallades botgörarna varken för "en tredje orden" eller för "franciskaner", fastän Tomas av Celano i sin Vita Prima talar om en "trefaldig arme" (triple militia). Det är heller inte helt klart att han syftar på ordnar med detta uttryck. Det är faktiskt först 1238 som Påven Gregorius IX nämner att den helige Franciskus hade grundat tre ordnar. Senare, år 1287, använder Bernardo de Bessa, den heliga Bonaventuras sekreterare i sin bok, Liber de Laudibus bti. Francisci, av 1289, begreppet "tredje orden".
År 1284 skapade två botgörarebrödraskap i Florens, den ena franciskanskt, den andra dominikanskt, en gemensam "regel". De ville alltså förena de gråa och de svarta penitenter. Denna "regel" tillskrivs en viss Broder Caro (kanske Claro eller Chiaro) som tillhörde Mindre Brödernas Orden, men han nöjde sig med bestämmelsen att visitatorn skulle kunna vara en präst av vilken som helst godkänd orden. Detta försök till sammanslagning skulle endast vara en historisk fotnot om inte en mycket viktig "regel" , SUPRA MONTEM , hade blivit grundad på den.
Den första franciskanska påven, Nikolas IV, stadfäste SOPRA MONTEM såsom gällande för alla typer av franciskanska botgörare. Där kallar han den heliga Franciskus uttryckligen för denna ordens institutor, fastän det vore närmare sanningen att kalla Franciskus dess promotor. Han rådde också tertiarierna att välja sina visitatorer bland Mindre Bröderna.
Vid den här tiden fanns det ännu inte någon kyrkorättslig skillnad alls mellan de franciskanska botgörarnas' status som senare skulle räknas till Tertius Ordo Saecularis (de Paenitentia) därför att de levde "i världen" och gjorde bot i sina egna hem.
Då tertiarier inte bara åtog sig att leva enligt de franciskanska botgörarnas allmäna regel utan också avlade livslånga löften om fattigdom, celibat och lydnad, skedde det oftast inför den lokala biskopen. Man kan läsa i en kort notis om att en visitator, från Mindre Brödernas Orden, till ett eremitage av Stiftet Lucca ifrågasatt giltigheten av en tertiarieprästs löfte som bodde där. För att undanröja tvivel förnyade denna tertiarie sina löften inför biskopen. Professionsformeln av den 28 aug. 1307 är bevarad: "Jag, Broder Augustino Rapondo, ordenspräst trots min egen ovärdighet, förnyar härmed i Herr Biskopens närvaro, den profession som jag tidigare avlade och med glödande själ lovar jag Gud allsmäktig, den Saliga Jungfrun Maria, den heliga Franciskus och alla helgon, och bedyrar, att jag skall hålla Guds bud i alla mina livsdagar och gottgöra alla överträdelser mot detta levnadssätt. Vidare åtager jag mig att rätta mig efter Helige Franciskus' tredje regel såsom den blev bekräftad av Nikolas IV, och lovar att leva i lydnad, utan egendomar och i kyskhet."
Ett annat exempel på en eremitisk tertiarie som tycks ha levt under livslånga löften om fattigdom, lydnad och celibat är den kände Konrad av Piacenza. År 1315 upptogs han i Helige Franciskus' Tredje Orden av Broder Aristido vid Piacenzas eremitage. (Denne Fader Aristido var den samme som hade varit en av Augustino Rapondos rådgivare.) Anledningen till att Konrad blev botgörare var att han hade tänt eld på en häck under en jakt för att skrämma djuren från sina gömslen i skogen. Elden förorsakade stor skada i området. En fattig man som var helt oskyldig dömdes för detta hans brott, men Konrad drabbades sedan av samvetskval. Han erkände sitt brott och sålde allt för att betala kostnaden av skadorna. Utblottad vid 25-års ålder och själsligen förkrossad, inträdde han i Helige Franciskus' Tredje Orden; hans fru blev en klarissa. Konrad levde som eremit i Noto på Sicilien och dog vid 100-års ålder efter att ha länge betraktats som ett helgon.
Tertiarier som levde i fattigdom, celibat och lydnad blev dock inte alla eremiter. Som tidigare sagts, drev tertiarierna ofta sjukhus. Man känner till många sådana sjukhus, t.ex. Sankt Pauli sjukhus i Florens vid Piaza Santa Maria Novella där den ovannämnda Frater Caro hade skrivit en ny "regel" för att kunna förena de franciskanska och dominikanska tertiarierna. Franciskus hade 1221 bott på detta sjukhus tillsammans med Kardinal Ugolino, Påve Honorius' III:s legat. Det var nog helgonet själv som gav männen som vårdade de sjuka där, habiten. Det fanns också likartade franciskanska sjukhus i Reggio, Imola, Foligno, Ferrar och Forli.
Under 1400-talet i Rom drev TOR-bröderna av Assisiprovinsen fyra karitativa institutioner: den ena i närheten av Campo Marzio vid Monte Citorio; den andra (Domus Pauperum) vid Santa Maria del 'Orto i S:t Eustachius' församling; den tredje (pro pauperibus et infirmis) vid Santa Maria dei Catinari (där bröderna också bodde från 1419) och den fjärde, en institution som bröderna fick som en donation från Konung Sigismud av Ungern, vilket medförde att de med Martin V:s approbation övertog kyrkan S. Stefanus in Rotundo. Vid den här tiden bodde de flesta av bröderna vid S:t Hieronimus' kyrka. De fortsatt att bo där fram till 1512, då Kardinal Alexander Farnese, som sedan blev Påven Paul III, gav dem det nuvarande konventet vid Sankt Kosmas' och Damianus' basilika.
TOR-bröderna hade ett härbärge i Assisi på Sankt Pauli gata. Ganska nära intill det finns ett plats som hette Monasterium Continentium. Där bodde bröderna innan de flyttade till det nuvarande S:t Antonius' konvent 1607.
Det var SOPRA MONTEM som egentligen gav franciskanska botgörare universalrätten att offentligen avlägga ordenslöften och som också tillerkände Franciskus äran som grundare av en botgörarorden. De flesta botgörare upplevde dock inget särskilt behov av något utöver lokalt episkopalt tillstånd för sina professioner. Botgörarkommuniteter tycks ofta ha besjälats av en stark känsla för oberoende, men allt eftersom diverse heretiska grupper skadade deras rykte blev de mer angelägna om påveligt erkännande. Det första påveliga dokument som specifikt erkänner existensen av reguljära fran- ciskanska tertiarier som en egen kategori av tertiarier på grund av att de levde i klosterkommuniteter var ALTISSIMO IN DIVINIS av Johannes XXII i 1324.
Franciskanska tertiariekommuniteter hade redan börjat växa upp på många håll i Europa innan SOPRA MONTEM och ALTISSIMO IN DIVINIS promulgerades. Det historiska källmaterialet är dock svårt att hitta. Det rör sig oftast om korta upplysningar i mindre kända urkunder. Det finns t.ex. några rader i en franciskansk krönika av 1255 från Wien som förklarar att fem tertiarier hade flyttat från Linz till Schweiz på Elder Hartmanns inbjudan och att han lät bygga ett kloster åt dem vid Bernberg vid Winterthur. Ett annat exempel är ett dokument från år 1215 som nämner att franciskanska tertiarier lever som eremiter i närheten av Zadar i Kroatien. Ett tredje exempel är en notis från 1287 från Tolouse som bekräfter att franciskanska tertiarier redan bodde där och på flera ställen i Aquitania och Normandi. En liknande upplysning från år 1372 meddelar att det finns ett tertiariekonvent tillägnat den Helige Ande vid Mellid i Kastilien. Något senare hittar man notiser om grupper i Leon och Andalusia o.s.v.
Snart blev reguljärbröderna också organiserade som kongregationer, ibland genom påvliga "bullar". Det nuvarande T.O.R. räknar den Italienska Kongregation som "moder kongregation" i den mening att den har bevarat en obruten historisk kontinuitet. Den väsentliga kanoniska approbationen av den Italienska Kongregationen av den Reguljära Tredje Orden (ibland felaktigt kallad den Lombardiska Kongregationen) som en regelrätt orden med "högtidliga" löften gavs alltså genom bullan PASTORALIS OFFICII. Den 25 juli 1448 hölls det första generalkapitlet med ungefär 300 bröder närvarande vid den lilla S:t Rocco kyrkan i Montefalco, vilken är att betrakta som den Reguljära Tredje Ordens "Portiuncola". Pater Bartolomeo Bonamati av Perugia blev den första generalministern. Pater Antonio de Sillis av Bergamo, generalminister 1607-13 säger att 1448 fanns det 20 TOR-provinser i Italien. Fram till 1638 hade den Italienska Kongregationen inga konstitutioner. Dessa skrevs vid generalkapitlet som hölls i Rom 1638 då beskyddaren Kardinal Francesco Baberini presiderade. De godkändes av Urban VII år 1639. Dessa konstitutioner reviderades sedan år 1725 och godkänndes av Clemens XII år 1734.
På 1500-talet resulterade givetvis den protestantiska reformationen i vissa territoriella förluster för de reguljära tertiarierna eftersom stora områden i norra Europa förlorades till protestantism och klosterliv utplånades. Vid början av 1600-talet fanns det dock 200 ordenshus för manliga reguljärtertiarier inom gränserna för det nuvarande Tyskland.
Egentligen hade Femte Lateranconciliet (1512-1517) beslutat om en genomgående reform av Kyrkans institutioner precis innan den protestantiska reformationen bröt ut. Vad gäller de reguljära tertiariena resulterade detta i flera försök att revidera deras "regel".
Dispyter över de reguljära tertiariernas oberoende kom mer och mer att prägla detta århundrade vad gäller vår ordens utveckling. Observanterna ville till varje pris förhindra att en annan franciskansk orden med en organisation parallel med sin egen skulle växa sig stark. EA EST OFFICII NOSTRI, som Pius V publicerade år 1568, avskaffade de italienska tertiariernas generalminister, generalvikarius och generalvisitator, men år 1586 återauktoriserade Sixtus V, som var konventual-franciskan och som inte sympatiserade med observanternas strävan att styra hela orden, Italiens tertiarier, i ROMANIS PONTIFICIS PROVIDENTIA av 1586, att hålla ett eget generalkapitel och välja sina egna ledare.
År 1601 förenade sig de dalmatiska och kroatiska tertiariebröderna med den italienska kongregationen. Det hade de sicilienska tertiarierna gjort redan i 1447. De flamlänska tertierna tog steget först år 1650 men sedan blev de för få för att skicka representanter till kapitel. De spanska och franska tertiarierna var många och funderade på union med bröderna i Italien, men beslutade att förbli självständiga under den här perioden.
Statistik från år 1625 anger att Helige Franciskus Reguljära Tredje Orden bestod av 17 provinser, med 327 konvent, och 3,990 män under löften, varav Italien hade 124 konvent och 2,250 män under löften; Spanien hade 40 konvent och 860 män under löften; och Frankrike hade 60 konvent och 900 män under löften.
Av de stora prövningar som väntade tertiarierna under 1700 och 1800-talet var den främsta den franska revolutionen av 1789. En av våra TOR-präster, Severinus Girault, var faktiskt den första att dö som martyr i en hänsynslös massaker av de klerker och klosterfolk som vägrade att bryta med Rom år 1792. Hela den franska tertiariekongregationen utplånades med tiden.
De "liberala" reduktioner av kloster och exklaustreringar av ordensmän som ägde rum i flera länder efter den franska revolutionen nästan tillintetgjorde Helige Franciskus Reguljära Tredje Orden. Under "Upplysningstiden" blev ordensfolk ett hatobjekt för rationalisterna som ville utplåna den traditionella kristna tron. Det måste dock erkännas att ordensfolk hade förtjänat kritik på många håll. Många kloster och ordenshus var slappa. Ändå tycks antalet i profession ha stigit ständigt. I många "katolska" länder ville regeringar påverkade av Febronius idéer hitta ett sätt att kunna konfiskera ordnarnas egendomar och eliminera deras påverkan på folket att hålla fast vid vad man menade var en "irrationell" tro. Egentligen var denna strävan mycket stark även innan den franska revolutionen. Jesuiterna blev t.ex. fördrivna från Portugal, Frankrike, Spanien, Sicilien och Parma och Jesuitorden blev sedan upplöst av Clemens XIV i 1773. Man kom åt de övriga ordnarna med så kallade "reform kommissioner". Ett led i denna strävan var förstås att isolera påven. Reduktioner av kloster och ordenshus ägde rum i Frankrike, Spanien, Portugal, Italien, Bayern och i Österike-Ungern, Prussia, inklusive delar av Polen och Schlesien, etc. Napoleon initierade också program av sekularisering vart han än kom. Trots att Napoleon besegrades, levde den rationalistiska strävan vidare. Under 1900-talet sågs därför en ny våg av exklaustreringar.
Efter den så kallade restorationen som var ett resultat av Vienkongressen år 1815 blev det en partiell återhämtning för ordnarna i Italien, Spanien, och Portugal, men det var mycket svårt att återställa disciplin i de återlämnade klostren och ordenshusen. Absolutistiska regeringar vissade sig lika besvärliga som de revolutionera. De spanska och portugesiska kolonierna i Sydamerika höll på att kämpa för självständighet och när deras europeiska mästare ibland upptäckte att de inte kunde lita på ordensfolkets lojalitet till moderlandet, förbjöds ordnar.
Inte heller kunde ordensfolk så mycket länge räkna med stöd från folk i gemen. De industrialiserade proletariska massorna i städerna hade blivit ganska främmande för Kyrkan. Mot slutet av 1900-talet erfor Tyskland en antikatolsk kulturkamp och ordnarna förbjöds. På annat håll fick ordensfolk klara sig bäst de kunde mellan olika vågar av revolution och statsabsolutism.
Vad gäller den gamla Reguljära Tredje Orden var det endast den Italienska Kongregationen, tillsammans med de kroatiska bröderna som var förenade med den, som överlevde. Däremot kom nya kongregationer av franciskanska reguljära tertiarier till på sina håll, t. ex. på Irland, i Tyskland och i U.S.A. Dessa nya stiftelser var oftast mycket inriktade på ett visst apostulat, t.ex. undervisning eller mission, vilket stiftsbiskoparna var angelägna om. Några franska reguljärtertiarier fick avlägga löften år 1864 under kapucinernas direktion. År 1893 skedde återfödelse av en spansk reguljärtertiarie-kommunitet som en diocesan kongregation. Egentlig förståelse för den Helige Franciskus' Reguljära Tredje Ordens särskilda arv som en orden för botgörare fanns inte hos de flesta nya eller återstiftade kongregationer. Ändå blev det union mellan TOR och den spanska kongregationen år 1906. Den första unionen med amerikanska reguljärtertiarier skedde år 1907 och utvidgades år 1910. Sedan år 1920 har ett nytt amerikansk kommisariat upprättats som så småningom har blivit en ny provins. Någon union med de irlänska reguljärtertiarierna, som hade grundat det amerikanska huset, blev det dock inte.
Benedikt V, uttryckte i ett brev till TOR:s generalminister år 1921, sin önskan att alla franciskanska reguljärtertiarier av bägge kön skulle förenas med TOR och så i likhet med TOR leva under "högtidliga" löften. År 1927 promulgerade Pius XI en ny "regel" i sin bulla RERUM CONDITIO. Dessvärre var denna "regel" inte grundad på insikt i TOR:s ursprungliga "karisma" som en botgörar- orden. Inte heller lyckades denna "regel" ens samla alla olika manliga reguljärtertiarierna men år 1954 förenades de franska reguljärtertiarierna med TOR. TOR växte på grund av en satsning på missionsarbete. De franska reguljäratertiarierna hade åtagit sig missionsarbete i Brasilien redan år 1894 och detta resulterade med tid i bildandet av en självständig brasiliansk vice-provins. TOR:s generalminister uppmuntrade alla provinser att öppna sig för nya apostulat, främst missionsarbete, i ett brev av 1937. Jesu Heliga Hjärtas provins av U.S.A. påbörjade då missionsarbete i Indien. Således kom ett kommisariat till i Indien som blev en regelrätt provins år 1971. I södra Afrika ansökte Sankt Josefs Brödraskap om union år 1982 och en kongregation av franciskanska bröder på Sri Lanka förenades med TOR i 1982. Den Italienska Provinsen påbörjade missionsarbete i Paraguay på 1950-talet; Provinsens av den Obefläckade Avlelsen i U.S.A. på 1960-talet. Resultatet blev en vice provins då de två missionsfälten förenades. Den Spanska Provinsens åtog sig missionsarbete i Mexico, Peru och bland spansktalande i U.S.A.
Den senaste unionen av reguljäratertiarier var kommuniteten i Sverige - Helige Franciskus' Brödraskap. Efter tre år i temporär union med TOR genomfördes en permanent union år 1991. Beträffande denna union spelade TOR:s nya "regel" en mycket stor roll. Visserligen har nästan alla tertiariekommuniter, både manliga och kvinnliga (med undantag av Elisabetsystrarna), accepterat denna "regel", men det var på grundval av TOR:s respons till Andra Vatikankonciliets uppmaning till alla instituter att söka sina rötter och fördjupa sig i grundarens ursprungliga intentioner och nådegåvor, som forskning i de historiska källorna började på allvar. Att den nya "regeln" fick så stark fokus på vår den Reguljära Tredje Ordens ursprungliga kallelse, att leva i daglig omvändelse och göra bot, är huvudsakligen TOR:s förtjänst.
Efter många år av studier och flera internationella kongresser hölls den generalförsamling som godkände den nya "regeln" i början av mars månad 1982. De representerade kongregationerna uppgick till 285 från 37 länder på 5 kontinenten. Den stora majoriten var naturligtvis kvinnor eftersom det finns circa 200.000 kvinnliga reguljärtertiarier i världen mot cirka 2.000 manliga. Den 30 april 1983 kunde Kardinal Pironio av Vatikankurians ordenskongregation kungöra Påven Johannes Paulus bekräftelse "sub anulo piscatoris" (under fiskarens ring) av den nya "regeln" i hans högtidliga brev - FRANCISCANUM VITAE PROPOSITUM vars överskrift lyder REGULA ET VITA FRATRUM ET SORORUM TERTII ORDINIS REGULARIS SANCTI FRANCISCI.
Broder Frans-Eric T.O.R.